Mummel om väntans tider

Nu är det nära.
Enligt senaste beskedet är det mellan en och tre veckor tills dottern har en plats på behandlingshemmet, bara dagar kvar tills nästa svåra steg ska tas, och känslorna är minst sagt blandade.

Givetvis är det positiva starkast, givetvis är det så att det starkaste är känslan av att nu, nu är det dags för hennes liv att börja - men jag vet ju hur svårt och tufft det blir också.
Så mycket hårt arbete, så mycket ångest, så många dagar och nätter av rädsla och tveksamheter, både för henne och för mej.

Men ändå...

När min syster var här samtidigt som dottern sist var det nära att jag lappade till henne - min syster alltså, inte dottern.
Det är den syster som en gång frågade mej om jag ville att min dotter ska vara sjuk, en gång när jag försökte (för vilken gång i ordningen???) förklara vilka problem vi står inför, vad det är som gör att dottern mår som hon mår, reagerar och agerar som hon gör...
Om jag ville att hon ska vara sjuk, alltså. För att jag accepterar att det är som det är skulle jag alltså vilja att min dotter ska vara sjuk...
Nåja. Det sitter förstås djupt, det där, och gör förmodligen att jag reagerar extra starkt när hon väljer att bära sej åt som en idiot. Som då, häromdagen.
Det var en ovanlig dag, eftersom inte bara min syster utan också mina föräldrar och min dotter var här samtidigt. Händer inte ofta nuförtiden.
Fika, prat - och så börjar hon, min syster. "Vad har du egentligen för planer för framtiden, du måste ju ha nån idé om vad du vill göra...?" och så vidare.
Jag såg på dottern, och paniken var nära. Jag försökte med att säga att nu är det behandlingen som är planen, det är den som ska ta all kraft och all energi - och den jävla människan börjar hacka, förstås.

Säger att jag är negativ, att jag inte ska hålla på och hindra min dotter, att jag inte ska fokusera på hennes problem utan på möjligheterna - hon bevisar alltså ännu en gång att hon inte har en jävla aning om vad det handlar om och därtill att hon inte har något intresse av att ta till sej information.

Dottern klarade det strålande, om man tänker på förutsättningarna, hon flippade inte åt något håll, svarade undvikande, förstås, eftersom det inte finns något svar att ge förutom det jag redan erbjudit och som förkastats som "negativt"...

Men nu är det ju så att behandlingen är framtiden, den framtid som vi, min dotter och jag, ska lägga allt på. Och under behandlingens gång blir det förhoppningsvis så att kraften att se nästa steg kommer, att min dotter orkar se längre än till imorgon, eller nästa minut...

Jag inser att jag fortfarande blir alldeles vilt beskyddande när människor visar sin totala okunskap och därigenom försätter mitt barn (även om hon är vuxen!) i situationer som är ångestframkallande. Jag inser också att all den tid jag lagt på att försöka informera och utbilda min familj har varit alldeles bortkastad.
De väljer att inte förstå. De väljer att inte ta tills sej. De väljer att utgå från normen i stället för att se till individens möjligheter och förmågor.

Det kommer att bli annat, det är jag säker på. Det kommer en dag när min dotter är stark nog att kunna säga "jag vill göra det eller detta", men den dagen är inte idag.
Kanske tar det några år till, kanske kommer det snabbare än så - men det är hon som ska styra det, ingen jävla okänslig okunnit moster som vägrar att se att norm inte alltid är "bäst".

Jag tackar högre makter för att jag inte är så inskränkt, för att jag skaffat mej förmågan att försöka se alla som individer, och att jag inte dömer någon för att de inte följer normen. Jag försöker att inte bli rasande på henne, men har riktigt svårt för det eftersom jag vet att jag försökt förklara precis allt, alla turer, diagnoser, planer - men hon gör fanimej precis tvärtemot vad jag bett henne om...

Men nu är det nära, och nu gäller det att förhindra overload... En sak i taget, och inte tänka på allt som måste göras samtidigt. Hon ringer och gråter, och jag säger "boka tvättstugan!", inte mer. Kanske också "ta fram väskor!", men framförallt säger jag att hon inte ska tänka på allt som måste göras samtidigt. Bara bestämma vad hon ska göra just idag, välja en sak och inte mer - och jag tror det kan gå.

Det tror jag faktiskt. Väntans tider är snart förbi...