Mummel om ekonomi

Nu är den nära, den totala ekonomiska katastrofen.
Månaders sjukskrivning sätter sina spår, och har man därtill vuxna barn som har svårt att försörja sej själva blir det snabbt kris.

Det är så typiskt att såna saker som att frikortet för vården går ut och det plötsligt blir nästan tusen kronor "extra" att betala - jag har funderat på att inte gå till kurator/sjukgymnast/läkare, men inser förstås att det vore det värsta jag kunnat göra: jag behöver ju hjälp därifrån för att bli bättre, för att kunna jobba och få in mer pengar!

Tänker på när jag först blev sjuk och förlorade jobbet, då blev det en saftig inkomstsänkning, mellan 5000 och 6000 i månaden, netto... Inga bra tider, det, och att jag klarade mej ö h t var för att jag inte var ensamstående. Det är jag nu, även om min käraste säger att han givetvis hjälper till, det är bara att jag säger till, han vill finnas för mej, på alla vis.

Men jag kan inte, jag kan bara inte ta emot pengar från honom, det går inte. Vet inte om det är dumt, men jag mår dåligt av tanken på att han ska ge mej pengar. Eller nånting alls, om sanningen ska fram! Får fanimej ångest av att bli bjuden på en 75-kronorslunch, känner mej... Ja, skyldig. Skyldig känner jag mej, och det är ingen bra känsla. Hur övar man sej på att ta emot? Hur kommer man förbi den där känslan av att man blir s k y l d i g om man tar emot nånting alls???

Inser med min hjärna att det inte är friskt, det där, att jag vant mej vid människor som inte ger med öppen hand, som förväntar sej nånting tillbaka, som gör mej skyldig. Not good. Om nu min älskade vill att vi ska dela liv, dela allt, i vått och torrt - varför kan jag bara inte låta det hända och känna mej privilegierad över att ha mött en sån man, en människa som ju faktiskt jag vill dela mitt liv med???

Pratade med dotterns kontaktperson från första behandlingshemmet häromdagen efter en lång tid utan kontakt, och hon grät för min skull. Av glädje. Hon sa att om nån förtjänar kärlek och lycka så är det jag, och jag blir stum. Är det så? Förtjänar jag faktiskt denna lycka?
Hon sa att ingen ska behöva uppleva det jag gjort ensam - och sen frågade hon om min käraste är rädd för dottern.

Jag förstår hennes fråga, för rädsla är en av de känslor människor från alla håll känner, och i många fall visar, inför dotterns problem.
"Du vet ju hur det är här, du vet ju varför jag får uppdraget att vara kontaktperson för tjejer som din dotter" säger hon, och visst vet jag, jag har sett rädslan hos den personal som förväntas finnas för patienter och klienter och intagna och allt vad de kallas, människorna med den problematik min dotter har...

Gissa om dottern känner det? Gissa om hon känner det de första sekunderna i ett möte, om hon känner och upplever de här människornas rädsla och lägger den som ännu en bekräftelse på sitt utanförskap?
För om de som ska hjälpa känner rädsla, var kan då hjälp finnas? Hur ska rädda människor kunna stötta i svåra stunder?

Jag vet inte hur vi ska klara den här tiden (veckor? Månader?) som återstår innan hon får åka till sin framtid. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte kan stötta med pengar eller mat eller cigg.

Själv har jag slutat röka, eftersom det definitivt inte finns pengar till sånt. Jag sover bättre, hostar inte, det rasslar inte i bröstet när jag andas ut längre - och jag saknar mina cigg, nåt oerhört...