Nu är den nära, den totala ekonomiska katastrofen.
Månaders sjukskrivning sätter sina spår, och har man därtill vuxna barn som har svårt att försörja sej själva blir det snabbt kris.
Det är så typiskt att såna saker som att frikortet för vården går ut och det plötsligt blir nästan tusen kronor "extra" att betala - jag har funderat på att inte gå till kurator/sjukgymnast/läkare, men inser förstås att det vore det värsta jag kunnat göra: jag behöver ju hjälp därifrån för att bli bättre, för att kunna jobba och få in mer pengar!
Tänker på när jag först blev sjuk och förlorade jobbet, då blev det en saftig inkomstsänkning, mellan 5000 och 6000 i månaden, netto... Inga bra tider, det, och att jag klarade mej ö h t var för att jag inte var ensamstående. Det är jag nu, även om min käraste säger att han givetvis hjälper till, det är bara att jag säger till, han vill finnas för mej, på alla vis.
Men jag kan inte, jag kan bara inte ta emot pengar från honom, det går inte. Vet inte om det är dumt, men jag mår dåligt av tanken på att han ska ge mej pengar. Eller nånting alls, om sanningen ska fram! Får fanimej ångest av att bli bjuden på en 75-kronorslunch, känner mej... Ja, skyldig. Skyldig känner jag mej, och det är ingen bra känsla. Hur övar man sej på att ta emot? Hur kommer man förbi den där känslan av att man blir s k y l d i g om man tar emot nånting alls???
Inser med min hjärna att det inte är friskt, det där, att jag vant mej vid människor som inte ger med öppen hand, som förväntar sej nånting tillbaka, som gör mej skyldig. Not good. Om nu min älskade vill att vi ska dela liv, dela allt, i vått och torrt - varför kan jag bara inte låta det hända och känna mej privilegierad över att ha mött en sån man, en människa som ju faktiskt jag vill dela mitt liv med???
Pratade med dotterns kontaktperson från första behandlingshemmet häromdagen efter en lång tid utan kontakt, och hon grät för min skull. Av glädje. Hon sa att om nån förtjänar kärlek och lycka så är det jag, och jag blir stum. Är det så? Förtjänar jag faktiskt denna lycka?
Hon sa att ingen ska behöva uppleva det jag gjort ensam - och sen frågade hon om min käraste är rädd för dottern.
Jag förstår hennes fråga, för rädsla är en av de känslor människor från alla håll känner, och i många fall visar, inför dotterns problem.
"Du vet ju hur det är här, du vet ju varför jag får uppdraget att vara kontaktperson för tjejer som din dotter" säger hon, och visst vet jag, jag har sett rädslan hos den personal som förväntas finnas för patienter och klienter och intagna och allt vad de kallas, människorna med den problematik min dotter har...
Gissa om dottern känner det? Gissa om hon känner det de första sekunderna i ett möte, om hon känner och upplever de här människornas rädsla och lägger den som ännu en bekräftelse på sitt utanförskap?
För om de som ska hjälpa känner rädsla, var kan då hjälp finnas? Hur ska rädda människor kunna stötta i svåra stunder?
Jag vet inte hur vi ska klara den här tiden (veckor? Månader?) som återstår innan hon får åka till sin framtid. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte kan stötta med pengar eller mat eller cigg.
Själv har jag slutat röka, eftersom det definitivt inte finns pengar till sånt. Jag sover bättre, hostar inte, det rasslar inte i bröstet när jag andas ut längre - och jag saknar mina cigg, nåt oerhört...
3 kommentarer:
Slutat röka också? Grattis!
Angående din älskades önskan att få hjälpa till. Jag har själv oerhört svårt att be om hjälp och ännu svårare att sedan verkligen ta emot den. Vad det än må vara. Jag känner oftast att jag hamnar i underläge och måste återgälda hjälpen, helst dubbelt upp.
Men. Själv mår jag bra att få hjälpa andra. Jag förväntar mig inte att "kontot" regleras.
Din älskade kanske har svårt att kliva in känslomässigt och praktiskt i det som rör din dotter (och dina söner), Kanske detta är hans sätt att visa sin kärlek för dig och din familj?
Fast, jag vet hur det känns. Har man alltid varit en duktig flicka som kan själv är det knepigt att helt över en natt ta emot hjälp. Men, Mummel. Det är inget nederlag. Det är kärlek. KRAM!
Sakna på, du klarar det! Är det bara cigaretter man saknar så går den saknaden över. Jag vet.
Jag tänker på något du skrev till mig när jag var väldigt ny i bloggvärlden och mycket ledsen... Någonting i stil med "ännu en duktig flicka ser jag" och jag kände mig lite uppläxad (på ett klokt sätt), av dig. Du med all din livserfarenhet av tråkigheter...
Bli inte en duktig flicka nu. Ta emot. Och lev i nuet. Om detta förhållandet, med din älskade, svalnar, så lös det problemet då. Inte nu i förtid. Lev i lyckan, ta emot det han vill ge, så har du, om det värsta skulle hända, åtminstone något att se tillbaks på! Och som vuxen man kan han väl själv få avgöra vilka risker han vill ta.
Jag hoppas så för dig. Och din familj. Kram.
Men vad i helvete...
Har skrivit långa kommentarer/svar flera gånger, men Blogger kan tyvärr inte fullborda min begäran - så nu skickar jag en kram till er båda, och tack...
Hoppas DET går fram!
Skicka en kommentar