Så typiskt...
Om det är en speciell sak jag skulle ta fram, en sak som hjälpte mej att komma tillbaka till arbetslivet efter fyra (4) års sjukskrivning, så är det att jag behandlades av ett team med holistisk syn på vård.
Ett team som såg mej som mej, en helhet bestående av många delar, där delarna inte är i sej fungerande.
Alltså inte ensamma. Alla bitar måste funka för att jag ska funka.
Är det svårt att förstå? Är det verkligen så svårt att fatta att en människa som diagnostiseras med nånting kroniskt (det får förresten inte heta "kroniskt" längre, men det alternativ som erbjuds för att beskriva mitt, och så många, många andras, liv var så korkat att jag förträngt det för längesen...) faktiskt har svårt att orka ränna runt till två tre fyra många olika vårdgivare???
För mej är det mentalt otroligt påfrestande, i alla fall. För mej blir det så tungt och svårt att om och om igen förklara, berätta, sätta ord på allt jag känner och upplever, symtom och följder, att jag ibland inte orkar.
Jag behöver en läkare. En enda, som i absolut nödfall kan remittera mej till annan specialist. Eller inte. Grejen är att det ofta räcker med allmänläkaren på vårdcentralen när man har gått igenom kvarnen av specialister, när diagnos är ställd och en allmän uppfattning av vilka mediciner man har finnes.
För min del gör det det, i alla fall. Jag har en fantastisk allmänläkare på min vårdcentral, min pal, min patientansvariga läkare, som har ett samlat grepp om mej och mina medicinska behov, en läkare som kan remittera mej till magnetröntgen och specialist om det behövs - och ett vårdteam runt mej med sjukgymnast och kurator.
Att tvingas runt är otroligt dränerande. Att tvingas runt till olika läkare är fullkomligt vansinnigt, och de som undertecknat debattartikeln i DN har alldeles rätt: det de beskriver är ett svek mot de kroniskt sjuka.
Jag blir alldeles livrädd när jag läser sånt där, eftersom det ger en framtidsbild som är fruktansvärd: konkurrens mellan olika grupper, olika behov.
Fy fan. Det är definitivt ett samhälle jag inte vill att mina barn växer upp i, tvingas leva i. Oavsett hälsotillstånd.
1 kommentar:
Kan bara hålla med! Dessutom blir det större risk för felmedicinering, vilket är ett kostsamt kapitel. Om EN läkare har översikt över patientens medicinlista undviks farliga kombinationer och missförstånd. Alternativet är är att ALLA patienter även måste ha sin egen apotekare som slår larm när det blir fel. Detta är dock bara ett av problemen i sammanhanget.
Efter 40 år i sjukvården har jag sett så många goda team slås sönder av klåfingriga administratörer som tror dom uppfinner nåt nytt varje gång att jag är glad att vara pensionär. Men börjar bli orolig för att bli patient...
Skicka en kommentar