Misstag att hoppa?

Så nu tittar vi på hus...

Har hittat ett perfekt, gott om utrymme, fräscht på ett sätt som gör att det faktiskt bara är att flytta in och börja bo - någorlunda neutral inredning, alltså, inte ett enda rum som kändes "måste göra om"... när vi tittade.

Det allra bästa var att min lillson, den son som hatar förändring, som gråtit när jag sagt att vi ska flytta härifrån (vilket alltså var långt innan jag träffade käraste), tittade på mej och sa: "Mamma, här vill jag bo!"

Så just nu vill jag bara att vi ska få köpa det där drömhuset (jo, för det är det, det finns t o m en inredd gäststuga med el och bredband till vuxna barn som flyttar hem då och då - behöver jag säga att min store son var väldigt, väldigt positiv han också???), att det ska gå smidigt med våra respektive husförsäljningar och att flytten ska gå bra. Vara avklarad...

Men är det dumt? När vi nu seriöst tittar på gemensam bostad, när vi till och med hittat ett hus vi båda tycker mycket om - ja, då känns det lite läskigt.
Lite rädd blir jag. Ganska mycket rädd. Har en sån massa bagage, så mycket som hänt under livets gång som viskar till mej att nej, det är farligt, att flytta ihop med nån slutar bara med att det gör ont, att livet blir svårt och jobbigt och sorgligt...

Just nu är jag också rädd för att jag (eller kanske vi?) ska bli så rädda att vi låter möjligheter slinka undan, att vi låter chansen att köpa drömhuset rinna mellan fingrarna, att vi avvaktar och fördröjer så att det blir frustration och ...
Ja, vad? Att vi förstör för oss, kanske?

Beslut. Det gäller alltså att fatta beslut, bestämma hur högt vi är beredda att gå i en budgivning. Ringa mäklare och ge ett bud, ringa annan mäklare för att få lägenhet värderad och såld, börja packa och köra grejor till soptippen.
Bara det. Och jag blir ännu räddare när jag tänker på det... Borde förstås tänka att det är perfekt, vi kanske till och med kan flytta under semestern i augusti, ta semestern till att skapa vårt nya liv, kan det finnas bättre användning av semesterveckor???

Måste prata ordentlig med honom, min käre. Det är ett rent lidande att inte få ha honom nära de här barnveckorna, för även om mina söner är väldigt trevligt sällskap är de en annan typ av sällskap. Liksom. Och de är, som sagt, enbart positivt inställda. Är det inte fantastiskt?
Något som inte bara är fantastiskt utan också en överraskning utan dess like är att min mor är positiv. Första gången nånsin - det kanske är ett gott omen?