Mummel om frustration

Just nu vill jag ha allt, och jag vill har det nu - ska det vara så mycket att tjafsa om, eller???

Vill hitta det där perfekta huset som blir det perfekta gemensamma hemmet till det perfekta resten-av-mitt-liv, men det verkar vara så att ingen vill sälja ett perfekt hus just nu. Inte mitt, eller snarare vårt, perfekt, i alla fall.
Inget ska det vara att göra, helst. Vi har nog båda kommit till den ålder då vi inte är ett dugg intresserade av att renovera, dränera, byta tak... Nä, ett hus som på sin höjd behöver lite tlc i form av målarfärg och tapeter ska det vara. Lägger hellre lite mer pengar i inköp än köper billigt och tillbringar all tid med jobbjobbjobb efter det vanliga jobbet!

Vill därtill att allt ska vara klart, hus hittat, vi inflyttade, allt klart, helt enkelt.
Långt dit. Väldigt, väldigt långt.

Är rädd nu också, för dottern är på plats på behandlingshemmet - och hatar varje sekund. Saknar allt hon bryr sej om, säger hon, och jag vet ju hur det funkar, hur hon övertygar sej själv om att hon skulle må mycket, mycket bättre om hon var hemma hos sina vänner - och så händer nåt som inte är bra. Kanske sticker hon helt enkelt, det gjorde hon några gånger förra gången det begav sej, det tog tre, fyra månader innan hon kommit till ro, innan hon börjat lita på nån alls i personalen, innan hon alls klarat av att börja bygga några relationer.
Så jag är rädd. Det påverkar förstås också. Påverkar allt annat i mitt liv.

Är inte alls i form, så är det bara. Ledsam och trött är jag, och känner mej som om jag inte har en aning om hur jag ska lösa alla knutar jag har att handskas med just nu.

Som det där med jobbet. Kanske är det framförallt jobbet?
I normala fall är jobbet en riktig energigivare, världens roligaste jobb har jag - utom nu. Nu är det bara skit, med allt. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt funderar, allvarligt funderar, på att söka annat. Överraskar mej själv med att tänka så, just för att jag ju faktiskt älskar mitt jobb, egentligen.

Men just nu, idag, är det alltså så att det bara är mörker, att det drar ner och sänker, och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att vända på saken.

Och där är nog kärnan i det hela. Att jag inte vet hur jag ska lösa allting. För jag är ju den som löser allting? Går inte ihop...

Idag ska jag skriva hemma, sitta i solen med min laptop och försöka hitta fram till den där känslan som gör att mitt jobb är det bästa i världen. Den där känslan som kommer när jag hittar ingången, när jag känner att jag berättar en historia som kommer att beröra, roa, kanske till och med ge något nytt till mina läsare. Måla en bild med mina ord - för det är en riktig lycka att nå fram till!