Mummel om kärlek

Just nu är jag alldeles omgiven av kärlek, badar i den, njuter av den, förundras av hur mycket man kan älska - och på hur många olika vis man kan älska.

Min man, min käraste, min älskade. Mina barn - storsonen, min förstfödde, så stark och stilig och ung... Han lever livet på ett beundransvärt sorglöst vis, med inställningen att allt ordnar sej, och jag inser att han är lik mej, så lik, men utan det svarta som jag haft med mej sen... Ja, sen alltid. Jo, han har mörkare perioder, han kan vara ganska ordentligt nere, men han har inte alls det svarta.
Min dotter, min enda dotter, så vacker och modig och begåvad, och på väg att få det liv hon förtjänar, att ta det liv hon förtjänar.
Den lille, min sistfödde, som i mångt och mycket är oformad, men med en fantastisk personlighet som är alldeles fascinerande, just nu gipsad efter en liten olycka - men inte förhindrad för det! Allt går, allt är kul, alla är hans vänner, och han älskar livet och världen. Underbart.

All denna kärlek gör mej till den rikaste människan i världen. Jag har allt jag behöver, allt i hela världen, allt som betyder något.
Det är förstås också så att den gör mej väldigt väldigt sårbar. Och rädd, förstås, för var skulle jag vara om något, vad som helst, hände någon av dem???
Nog händer det saker, alltid, och allt det som hänt gör mej medveten om precis hur skrämmande det är att älska.

Men det är värt det. Jag får helt enkelt lära mej att hantera rädslan på ett sätt som inte påverkar all denna kärlek, inte tar bort något ifrån den.