Mummel om ålder

Många födelsedagar har det varit, bland annat min. 44 år, vem trodde det när man var 19? Inte jag. Jag vet, och har läst i mina gamla skrivböcker, att jag var totalt övertygad om att jag inte skulle leva länge, jag skulle dö ung. Tänker/känner alla så, tro?

Å andra sidan - känner mej inte gammal. Det kanske är så det är, att åren som går visserligen ger lärdomar och erfarenheter och diverse krämpor, men inte tusan förändrar det det där innersta, det där som är jag?
Pratade med min käraste om det igår, och faktiskt med mina föräldrar också, och förklarade för dem att jag har svårt för det där med åldersfixering - det är som om jag inte sätter ålder i relation till människor.
En människa är så mycket annat. När vi väl blivit vuxna (när nu det inträffar?) spelar det liksom ingen roll, inte för mej. Frågar mycket sällan människor jag möter om hur gamla de är, den informationen är inte viktig för mej, och jag kan inte se vad det tillför. Liksom.

Blir ganska tydligt nu när jag har vuxna barn. Det blir lite schizofrent ibland - till exmepel på deras födelsedagar, då kan jag bara känna den där lilla, lilla barnakroppen på bröstet - men det är minst sagt fascinerande. Att få bygga vuxenrelationer med mina barn är nog bland det mest spännande jag upplevt, faktiskt, och jag förmodar att det har en del att göra med hur rörigt det blev under deras tonårstid.

Det är ett mirakel att jag har dem båda kvar. Och miraklet fortsätter i och med att dottern jobbar på, verkligen sliter för att ge sej själv en chans till ett vuxenliv, och jag är så otroligt stolt.
Sonen ringde tre gånger igår, först orolig inför sommaren, hur det ska blir med jobb, sen orolig för vilket jobb han skulle ta - och sen väldigt glad, för det blir precis som han vill, välbetalt nattjobb i huvudstaden, och den här sommaren ska han minsann spara pengar också, jajamen...

Så stolt är jag, stolt och glad över min fina familj, mina underbara ungar som jobbar på, var och en med sitt, var och en utifrån sina förutsättningar. Äldre blir vi, men vi närmar oss varandra i ålder, hur knepigt det än låter. Till och med mina föräldrar börjar förstå vad jag menar med att det inte är våra år som definierar oss utan de erfarenheter och lärdomar vi lyckas ta till oss - även om min far har jävligt svårt att vara människa inför mej, Tror inte att det kommer att hända, tyvärr, jag hade gärna lärt känna honom som vuxen så som mina barn lär känna mej nu, men han är väl helt enkelt fel generation.

Dags för ny dag, och kanske kanske blir den bra. Kanske klarar jag ännu en dag av iskyla uppifrån, av att vara helt osynlig... För jag är gammal nog att hantera sånt nu!