Fastnat lite i Spotify nu, det började när jag tittade på Final Countdown Soundtracks på VH1, har ingen annan ursäkt, ingen alls... Jag menar, Jon Bon Jovi i tajta kläder och ingen skjorta och akustisk gitarr på ett berg, sjungandes Blaze of Glory??? Who can resist that?
Och så bölar jag som en liten unge, precis som varje gång jag hör Celine Dion sjunga My Heart Will Go On. Har jag sett filmen? Nej. Ren vrånghet, det, inget alla-andra här, inte.
Train, Drops of Jupiter (drunknade i kärlek till deras Hey Soul Sister för drygt ett år sen, också!). Niklas Strömstedts Om och Halvvägs till framtiden, Rebecka Thörnqvists Good Thing, Savage Gardens Truly Madly Deeply, Doobie Grays Drift Away, Bruce Springsteens I'm on Fire (första förälskelsen i min älskade, räkna själva...), Jeff Buckleys Hallelujah...
Och så den här, då... Vem tänder stjärnorna. Önskar jag kunde skriva texter som den.
Musik musik musik, och varenda låt har ett minne, varenda låt som fastnat betyder något - good or bad. En del blir jag så lycklig att jag gråter av, andra ledsen, och skratta går ju också, förstås.
Cat Stevens. Lalla Hansson. Ted Gärdestad. Då var jag riktigt liten och hade storasystrar. Sweet. Abba. Och Kate Bush, fick The Kick Inside när jag fyllde 12 och mina jämnåriga tyckte att jag var knäpp, fast jag tvingade dem att lyssna ändå.
Bruce Springsteen. AC/DC. Gyllene Tider. Sen folkmusik, blues, jazz, Billie Holiday och Edith Piaf. T-Rex när glamrocken hade nån sorts revival och det var 70-talskvällar på nattklubben.
Musik. Så nära viktigt djupt. Minnen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar