Gick inte bra, inte bra alls.
Älsklingen ombads lämna sin brors hus, och är inte välkommen tillbaka.
Jag säger: du har gjort rätt, och det enda du kan göra nu är att fortsätta låta barnet veta att du alltid finns för honom, spelar ingen roll för dej hur hans föräldrar väljer.
Min käre är så ledsen, och det gör förstås väldigt ont: han ser sin lillebror åka snabbare och snabbare utför, men når inte fram.
De (i detta fall bror och sambo) vill inte höra på att orsaken till brödernas försämrade relation är att min käre inte orkar se drickandet. Alla dispyter och konflikter har sin rot där, men enligt dem har min käre "förändrats så att de inte vill umgås längre".
Lättare så. Och det gör givetvis allting så mycket svårare.
Så länge hans sambo fortsätter vara medberoende kommer inget att hända, kanske inte ens förrän har trillar dit på jobbet.
4 kommentarer:
Men så är det nästan ännu mer skamligt att vara medberoende än missbrukare. Och "trevliga" alkoholister har en tendens att klara sig längre än de som ställer till det med slagsmål, rattfyllor etc. Sett i backspegeln så tror jag att jag var som jävligast när jag försökte hålla mig nykter på egen hand. Jag var elak, lynnig och det var nog nästan så att omgivningen drog en lättnadens suck när jag skruvade av korken och började dricka igen, jag var mer lätthanterlig på det sättet.
Tyvärr var jag tvungen att rasa rakt ner i botten efter år av drickande med en ganska snygg fasad. Inte förrän jobbet sa ifrån, körkortet rök, sjuksköterskelegitimationen fladdrade iväg och ALLA vände mig ryggen, först då var jag villig att erkänna att jag hade "lite" problem. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag lyckades manipulera såpass länge och att mina nära och kära var så medberoende som de var. Men det bör väl påpekas att även en medberoende har vissa vinster, det kan tyckas märkligt men så är det. Vi människor gör få saker utan att ha egen vinning av det och som medberoende har man en massa vinster. Det är inte helt ovanligt att den medberoende tappar fotfästet när missbrukarparten nyktrar till och maktbalansen rubbas.
Läs Tommy Hellstens böcker (det kanske du redan gjort men sätt dem i handen på älsklingen), Flodhästen i vardagsrummet är en klassiker inom området.
Jag kan bara lyckönska din älskade att han har just dig, Mummel, i allt det här. Nu är jag inte rätt person att tala om hur lätt det är att släppa taget, jag vet hur det går till i teorin, i praktiken har jag inte lyckats särskilt väl. Ännu. Styrkekramar till er båda!
Det är för sorgligt, men jag förstår på sätt och vis varför sambon inte kan stå fast vid sina böner om hjälp - hon gav upp mycket när de först blev ihop, en hel familj... Barnen från det första äktenskapet är vuxna nu, men har kommit i andra hand sen mamma bytte man, alltid hans behov som kommit först, och deras försök att påpeka alkoholmissbruket har viftats bort. De lider med lillebror, men är förstås rädda för att helt och hållet mista sin mamma, hon viker inte från sin mans sida och möjliggör mer än jag vill tänka på...
Jag säger till min käre att han ska låta brorsonen veta att vi alltid finns, att han alltid är välkommen, och fortsätta säga det under åren som kommer - tyvärr kan det ju bli ganska många år...
Det är fantastiskt att få dela dina erfarenheter, en enorm hjälp.
Tack.
Rent krasst, för den medberoende svägerskan skulle det kunna innebära ett enormt nederlag om hennes man blev nykter av någon annan anledning än henne. Jag har sett åtskilliga alkoholistfruar som inte alls uppskattar att deras män blir nyktra t.ex. genom AA. "Som de har slitit och burit sina bördor och så kommer något annat/annan som får maken att bli nykter". Medberoendet är en helt sjuk sjukdom som jag är långt ifrån befriad ifrån. Ingen har hittills nyktrat till av kärlek, det fungerar ett tag att hålla sig nykter för någon annans skull men i längden måste man vara nykter för sin egen skull. Tror jag, är det väl bäst att tillägga.
Jättebra att ni finns till för brorsonen. Bara vetskapen om att någon vet kan vara en trygghet i sig men jag vet att mina barn reagerade med taggarna utåt när vår fasad rämnade. Barn är oerhört lojala mot sina föräldrar, alldeles för lojala för sitt eget bästa. Det ni gör är en kärlekshandling, det finns knappast något som är så svårt som det din älskade gör i detta nu, förhoppningsvis kommer brorsan en dag förstå och t.o.m. vara tacksam.
Du vet var jag finns om du behöver tips och stöd! Kram!
Hon gav upp mycket för att vara med honom, man och barn, etablerat liv, och han är tio år yngre...
Inte fan kan hon nu erkänna att han har problem, att d e har problem, det skulle bli alltför många vad-var-det-vi-sa för att hon skulle känna sej bekväm.
Hennes barn är vuxna nu, och har sett alldeles för mycket skit, och framförallt har de alltid kommit på andra plats, efter honom, för sin mamma. De pratar med min käre, är så ledsna över vad lillebror måste uppleva, men är givetvis rädda för att mista sin mamma om de säger ifrån.
Jag kan förstå att det är otroligt svårt för svägerskan att stå fast vid det hon säger när hon kommer till sin sambos syskon och gråter efter hjälp - men nu står hon alltså utan dem också, min käres syster och hennes man orkar inte mer, och har talat om det för henne.
Jag önskar jag kunde hjälpa lillpojken, men har väldigt mycket erfarenhet av lojala barn själv, så jag vet att det kommer att dröja. Jag hoppas att min käre orkar fortsätta påminna honom om att vi tänker stå kvar här och finnas för honom om han behöver.
Jag ser hur min käre lider, men han har tagit det svåraste samtalet nu, det med sin mor. Och hon förstår, förstås, hon slängde ju ut barnens far för 40+ år sen...
Tack för att du finns. Det är ovärderligt.
Kram!
Skicka en kommentar