Mummel om spritdjävulen

Tungt nu, för att min älskade har det tufft.

Efter många år och otaliga incidenter har han sagt stopp, och nu är det kris, kaos och katastrof. För att personen ifråga inte vill se, inte vill höra - alkoholen styr, och alkoholen är vad som är viktigt. Viktigare än familj, än barn, än allt, tror jag, och det är ett elände att se hur han lider, min käre.

Givetvis blir det så att allt är mitt fel, och jag sa redan för ett halvår sen att det skulle sluta så. Jag vet hur det är på riktigt, att han helt enkelt fått nog och särskilt som han ser hur det blir värre och värre och fler och fler drabbas, och att han till sist inte vill vara en del av det.
Att han vägrar att vara medberoende, heter det väl?

Han lider av att se sin brorson bli ledsen, varje gång pappa öppnar en öl blir pojkstackaren ledsen och rädd, och det är också förstås så att hans egen tidiga barndom spelar in.
Hans pappa var ett elakt fyllo därtill, så han såg mer än bara fylla, han såg sin mamma misshandlas också. Hans bror är inget elakt fyllo på så sätt - men visst kan ord skada lika mycket som slag i vissa fall...

I många år har han försökt, han har pratat med företagshälsovård, med familj, med vänner. Till sist sa han att det var nog, att han inte orkade bry sej längre - men så funkar det inte. Inte med en man som min, för hur det än är ser han sin familj som det viktigaste. Inte kan han ge upp, inte, och det har han inte heller gjort, inuti har han lidit lika mycket som förr.
Han blev så glad när hans bror ringde och sa att han insåg att det blivit lite för mycket och att han nu insett att det var dags att ta tag i saker och ting. Så glad blev han - i ett dygn . Tills han var där och pratade med sin bror, som gick tillbaka till det vanliga. Dra ner lite, han har ju inga problem, nej så är det inte, och inte behöver han ta nån vit månad eller ens vecka, nej dra ner lite ska han, kanske...

Igår drogs allting till sin spets, och det hela slutar förstås med att allt är mitt fel. För innan jag kom in i bilden var min käre inte alls såhär, nej, det är förstås så att det är jag som...
Inte rätt grej. Inte rätt grej alls. Och nu vet jag inte vad som sker, förutom att min älskade inte vill ha sin bror nära som det är nu. Jag vet också att han är förbannad för att jag blir indragen i något som inte är mitt, som jag inte har något att göra med, men det är helt ok med mej. Jag visste att det skulle komma, eftersom jag vet hur starkt grepp alkohol kan ha på en människa.
Det är förstås mycket, mycket lättare att besluta sej för att jag är problemet, inte det min käre säger, inte att det är för mycket alkohol och att alkoholen styr, bestämmer, förstör. Att det är jag som styr, bestämmer och förstör är mycket lättare att ta än att se sej ordentligt i spegeln, eller att lyssna på sin ende bror som säger att han inte vill vara i närheten så länge som alkoholen är första prioritering...

Nu blir det virrigt och oklart, men så känns det. Ja, jag var beredd på att det skulle hända, men det gör lik förbannat ont. Det gör ont att höra någon som man trodde var en vän vända sej emot en enbart för att han inte orkar se sej själv och sina val. Och det gör ont att veta att det finns ett barn mitt i skiten, ett barn som kommer att lida och i värsta fall ta med sej beteendet ännu en generation.