Mummel om magkänslor, igen

Ok, så nu är jag tillbaka dit igen, men den där odefinierbara heta klumpen i magen...

Nånting ska hända, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Misstänker dåligt, för det brukar alltid ha nånting att göra med dottern, med att hon mår dåligt, med att impulsbeslut fattas och genomförs - och sällan är det bra.

Å andra sidan: det jag först tänkte/kände var att nu är det dags att flytta på mej, att det har att göra med vad jag gör och inte gör, och att det är jobbrelaterat.
Jo, jag vet, ny chef och allt det där, men det känns inte så...

Kanske är det bara våren, kanske är förändringskänslorna knutna till att snön faktiskt har försvunnit trots att jag aldrig trodde att den skulle det i år, att det kvittrar i snåren och att solen faktiskt är varm därute?

Känner mej så trött.
Kan inte hålla mej på benen lång stund i taget, då försvinner mitt ena ben och jag får så ont att jag vill krypa till elefantkyrkogården och bara ligga där tills jag slutar andas. Vet att jag ska göra en ny magnetröntgen snart, men vet också att det är ganska bortkastad tid eftersom den görs liggande och inte visar hur det jävla diskbråcket ser ut när ryggen belastas. Förresten vet jag inte om jag faktiskt vågar genomföra en operation (eller genomföra, det är ju inte jag som genomför utan ortopeden, utsätta mej för är väl närmare om vi ska vara språkpoliser och det ska vi!) om bedömningen är att det är vad som ska göras - har inte ens fyllt i ryggpapperen som snälla ortopedkliniken skickat...
Och jag blöder. I månader nu har jag haft småblödningar varje dag, och de senaste dagarna är det storblödningar. Har fått nån sorts eksem på halsen, det kliar som fan och ser vidrigt ut och jag kletar på aloe vera-gel och det hjälper, litegrann. Stressymtom? Förmodligen.

Tror att jag dödat tomatplantor också, jag skulle ha väntat med att plantera om dem ett tag till - men det går å andra sidan att köpa mer frön, inte för sent ännu...

Har sått salvia och läkemalva och två sorters temynta och undrar hur jag tänker? Var i hela friden ska jag göra av alla örter och blommor? Min stackars käraste får gräva upp halva gräsmattan om jag ska ha nånstans att stoppa ner alla småplantor när frostrisken är över...

Det där kallas avledning, tror jag. Försök att avleda tankarna från jobbigheter till roligheter är en mycket bra försvarsreflex.

Häromdagen, när jag pratade med käraste, sa jag det rakt ut: jag minns inte åren då mina stora barn växte upp, Han sa nånting om att han inte fattade hur jag klarat av att genomföra min utbildning, och det enda jag kan säga i det ämnet är att det gör inte jag heller. Jag vet hur det var - mer än heltidsstudier varje termin, extrajobb på nätterna, inget dagis eftersom det ju är bättre för barn att vara med mamma även om mamma är så trött så att hon har minnesluckor??? - men jag kan inte förklara hur jag faktiskt lyckades ta alla betyg, få mina examina, skriva mina uppsatser och därtill försvara dem.
Det är hemskt att inse att jag faktiskt inte minns. Och att jag förstås inser att också det måste vara försvarsreflex.
Har tänkt läsa allt jag skrev på den tiden (stora, långa luckor i skrivandet då, misstänker jag, men ändå...) för att kanske locka fram lite lite minnen, men vet faktiskt inte om jag vågar. Orkar?

Nåja. Vi får se vad den där magkänslan innebär, det brukar inte dröja alltför länge innan det visar sej...