Pratat med storsonen, och det har varit en givande diskussion, må jag säga.
Hans biologiske har alltid haft problem med drickandet, och det var också en stor orsak till att jag bröt det förhållandet, 20 år gammal med en liten hoppsan-bebis som inte alls var planerad...
För min del var det en helt ny värld att få inblick i, och därmed var jag också oerhört naiv när jag började umgås i de kretsarna. Jag var som sagt väldigt ung, och inne i festa-varje-helg-köret (vilket vi nog alla varit igenom), såg helt enkelt inte att vissa gått långt över gränsen - och det var väl mer eller mindre åldersrelaterat, kan jag tro?
Jag var 19, han 12 år äldre. Jag festade som sagt hårt, torsdag-fredag-lördag var inte alls ovanligt, men för min del tog det slut när jag upptäckte att jag väntade barn. Vi flyttade ihop, och jag lekte husmor - medan han fortsatte att bli full, fredag och lördag minimum. Och jag fattade ingenting, om sanningen ska fram. Fattade inte att det faktiskt var ett behov för honom, fattade inte att det krävdes två, tre starköl varje kväll i soffan, och fattade inte att han inte fattade att det var... Fel. Nånting var fel.
En natt när hans son från ett tidigare förhållande var där i vårt hus och lillen var pyttebebis kom 7-åringen in till mej och grät.
"Mummel, pappa kissar i min garderob", grät han, och var så rädd, så rädd.
Spyor på golvet. En karl som ligger utslagen i spyorna på golvet. Snack med dåvarande svägerskan som kallt upplyste om att hon försökt allt hon kunnat, och inte längre tänkte städa upp efter någon av sina bröder eller sin far heller för den delen.
Jag fick senare reda på att det var en uppväxt full av fylla och våld, att det varit fylla och våld i alla relationer de båda bröderna haft - och jag drog. Han ringde ganska ofta och var hotfull och fruktansvärt otrevlig, men slutade då jag efter ganska många år talade om att jag skulle anmäla honom till polisen om han nånsin ringde på fyllan igen.
Storsonen lyckades faktiskt börja bygga en relation till sin biologiske far i tonåren, men han fick se mycket han helst borde ha sluppit. Han säger ungefär som jag tänkt: han var naiv. Insåg inte vad det innebar, riktigt, och eftersom han vuxit upp med mej, som aldrig varit full inför mina barn även om jag unnat mej en eller annan salongsberusning på nyårsfester eller midsommarfester tillsammans med andra barnfamiljer, var alkohol inget farligt för honom.
Han såg och insåg ganska snabbt att det inte var normalt, eller ens ok. Och nu inser han att hans far, trots att han sköter jobb och har ett någorlunda "normalt" liv, är alkoholist. Fortfarande ett antal starköl efter jobbet och lite mer när han är ledig, men inte så äckelfull som han blev förr är sonens beskrivning.
Jag sa till honom att jag oroat mej under hans värsta festarår, runt 20 sådär, men att jag ser att han dragit ner ordentligt, att han inte alls dricker som han gjorde då, och att jag hoppas att han själv kan se skillnaden mellan att kunna dricka alkohol då och då och behöva dricka.
Det kan han. Och han har nog nytta av att kunna jämföra sin uppväxt hos mej (alkohol vid fest, några gånger om året, kanske - men aldrig aldrig jul!) och hos sin biologiske far (alkohol vid alla tillfällen, ju mer desto bättre, och varje dag i alla fall!), det säger han själv, också.
Jag tänker på vad dottern sa när hon var hemma, att hon var så trött på sitt kompisgäng, det gick aldrig att bara vara tillsammans, laga mat, ta ett glas vin, prata - det ska alltid vara fyllan som är målet, och hon tycker inte om det...
Nej, jag är inte nykterist. Men jag är lika gärna nykter på fest som jag dricker något, och en sak är klar: det är jävligt skönt att bli berusad, men inte ett dugg trevligt att vara det!
Å andra sidan kanske det var min store son som räddade mej, vem vet? Jag har alltid sett mej själv som en typisk beroendetyp, och det är därför jag aldrig provat droger, inte ens rökt hasch. Och den där känslan av att det är skönt att bli full skulle lika gärna ha kunnat resultera i ett alkoholmissbruk och i förlängningen ett beroende.
Fick aldrig chansen att testa, och det är jag tacksam över. Tacksam över att det blev så kort tid med mycket drickande, tacksam över att jag blev på smällen och började tänka, och tacksam över att jag var så pass smart att jag inte stannade i relationen som troligen annars skulle ha slutat i elände för både mej och mitt barn...
Jag pratar alltså inte enbart ur teoretiskt, distanserat perspektiv. Jag har flera gånger balanserat på gränsen till att bli indragen i beroendeträsket, kanske främst medberoendeträsket, då.
Och jag är glad att jag lyckats förmedla en någorlunda syn på alkohol till kidsen, att de faktiskt ser skiten som något potentiellt livsfarligt, något att hantera med stor, stor försiktighet...
2 kommentarer:
Oj, vad du har varit med om mycket. Det var omtumlande läsning, din sons far skulle ha kunnat vara jag. Jag är ingen som predikar om nykterhet men jag vill lugnt påstå att alkohol är den drog som skördar flest liv och förstör ännu fler. Alkisarna på parkbänken är bara toppen på isberget. De flesta alkoholister är som ditt X och jag. Vi som har plockat in parkbänken i vardagsrummet och fortfarande klarar av att jobba, betala räkningar o.s.v. Och, jisses, som jag har somnat plakat på köksgolvet, hållt på att bränna ner huset och andra vidrigheter. Redan från början var jag den som alltid blev fullast, hade ingen botten utan ville bara ha mer. Inte f*n fattade jag att det var alkoholism! Senare sökte jag mig bara till människor som drack som jag själv, det här att sippa på ett vinglas en hel kväll, det var ren tortyr och då höll jag mig hellre nykter. Så många av de jag umgicks med är klockrena alkoholister om än med ganska snygg fasad. Ett par har jag faktiskt (till min stora glädje) stött ihop med på AA-möten. Liksom du är jag oerhört glad över att inte ha testat andra droger, jag tror att jag skulle kunna fastna i vad som helst. Amfetamin och jag hade nog varit en perfekt kombo.
Det är otroligt, hur mycket i vårt samhälle som kretsar runt alkohol. Som nynykter satt jag häpen när Steffo sörplade i sig vin i morgonsoffan, reklam i tidningar och TV, vintips både här och där. Hur bryter man det där mönstret utan att framstå som en moralist?
Tack, Mummel, för dina klokheter, det är gott att läsa reflektioner från den "andra" sidan. Kram!
Tror nog att det skulle ha kunnat gå åt pipan för mej, med andra förutsättningar. Om inte om hade varit, som min mormor ofta sa...
Jag var också ofta den som bara ville ha mer, ville ha mest, blev fullast. Men: just för att jag fick se och uppleva just det jag gjorde, i späd ålder höll jag på att säga, blev det inte så, för mej. Ingen parksoffa inne, m a o. Men det skulle mycket väl ha kunnat bli det.
Det är så mycket man inte ser i den åldern, och jag tror att storsonens fasters berättelser var den ordentliga ögonöppnaren. Att sen behöva hämta en liten bebis mitt i natten för att pappa ringt och varit plakat gjorde sitt till, det också.
Vi har pratat mycket nu, jag och min käre, och jag försöker få honom att se just det du säger: eftersom det är så lätt att få tag på, så socialt accepterat, är alkohol ett av de svårare beroenden att bli av med. Det tar ju också lång tid att gå över gränsen, åratal av någorlunda balans där beteendet normaliseras inför omgivningen, och att sen få höra att det inte är ok längre, det som alltid varit det - klart att det blir svårt.
Och btw - för min del hade det förmodligen blivit marijuana eller hasch...
Tack för dina klokheter, det är så otroligt mycket värt! Och jag är så stolt över att "känna" dej, syster!
Skicka en kommentar