Kris och kris...
Dottern är förbannad och har åkt hem - men denna gång är det inte en flykt, det är väl genompratat (i alla fall med mej...), och välbehövlig distans till bahndling och behandlare.
Hon är arg som ett bi, tycker sej vara kränkt, anser att vissa människor på behandlingshemmet beter sej som om hon vore ett litet barn, och det är förstås inte bra.
Det är en bagatell i sammanhanget. Det stora är att olika människor i personalen ger henne olika budskap: en del säger att hon är redo att ta nästa steg, andra säger nej, det är hon nog inte, det är säkrare att hålla henne tillbaka i behandlingen för att undvika bakslag.
Hon väljer givetvis att lyssna på dem som säger det hon vill höra: att hon är färdig att ta nästa steg. Att hennes terapeut bedömer annorlunda gör henne tokig och ledsen och elak, men det får hon komma över.
Jag säger: låt inte en konflikt förstöra allt. Låt inte bristande kommunikation mellan personalen förstöra för dej. Låt inte dina egna ambitioner fälla dej i onödan. Tänk noga, kräv argument, lyssna - och bedöm situationen efter det.
Hon säger att de inte är vana vid människor som vet vad de vill och kan uttrycka det, och det tror jag att hon har rätt i. Att gå från att behandla psykospatienter och paranoida schizofrena till borderlinebrudar kan inte vara det lättaste, att hantera starka unga kvinnor med personlighetsstörningar är nog bland det svåraste man kan ge sej på.
Men jag vägrar att misströsta. Jag hör på hennes djupa suckar och hennes "...men maaammmaaaaa....!!!" att hon inte är förtjust i att jag säger att hon faktiskt inte får slå igen några dörrar utan måste lyssna, måste ta in argument för och emot, och efter det vara ärlig mot sej själv och se om det faktiskt kan vara så att terapeuten kan ha rätt - men hon lugnar sej, och tar emot mina argument på ett moget vis.
Jag är fascinerad, och omätligt glad över det. Jag säger: "Jag har uppfostrat er till att kräva hållbara argument", och hon svarar "Ja, och det är inte alltid populärt, du, det är inte alla som klarar av det", och det vet jag, så väl...
Jag tror på henne. Jag tror på att hon kan hitta sin inre styrka och acceptera att detta inte går att vända på en femöring, och att hon kanske vill lite för mycket lite för fort. Jag hoppas att jag har uppfostrat henne bra nog att inte bara lyssna till andras argument utan också ta in dem och fundera på dem, och att hon inte av ren dumstolthet vägrar att se sin egen del i konflikten som nu uppstått.
Fel tid är det också, för nu ska nytt beslut om finansiering tas, hennes gamla psykolog ringde för en stund sedan för att få information. Jag är livrädd för att de ska se detta som ett problem med behandlingen i stället för en utveckling hos dottern, det kan jag erkänna här men ingen annanstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar