Misstag att hysa hopp

Är i det svarta hålet nu, med syra i hela kroppen, halsen sammansnörd, magen som ett eldklot.

Det är helt otroligt hur ångest påverkar.

Idag kom hon hem till mej, dottern, och talade om att hon tänker avbryta behandlingen. För att hon "tappat förtroendet" för behandlingshemmet. Alltihop, alltså.

Så jävla borderline. Hon blir oense med sin terapeut, och därmed är hela grejen skit. Inget bra finns.

Hon sitter där, och säger att hon "har tillräckligt med verktyg för att klara mej", och jag blir fanimej förbannad... För ett par veckor sen var hon helt med på att hon har långt kvar, även om hon kommit en bit på väg. Att hon inte visste om hon "orkade med en kurs till hösten".

Jag frågar vad hon har för plan. Hon svarar "ingen". Jag frågar vad hon ska göra för att få fortsatt behandling. Hon svarar "vet inte".
Hon säger: "Jag vet att det kommer att bli jobbigt i början, med att få ordning och få struktur på vardagen", och jag ryter att det fanimej är den lätta biten, det är det som kommer sen som blir jobbigt, resten av livet som blir jobbigt...

Besparade henne ingenting. Talade om precis hur jag kände, var mina rädslor ligger, varför jag anser att hon faktiskt gör ett misstag om hon avbryter nu, hon har ju faktiskt inte fått mer än två och en halv månads egentlig behandling, före det var hon inte mottaglig, att jag inte vill ta konsekvenserna av hennes val.
Hon säger att det är hon som tar konsekvenserna, men så är det inte. Det blir vi alla som gör det.

Jag sa åt henne att jag ju alltid har borderlinefilter på när vi pratar - och då garvade hon, hon förstår precis vad det betyder - och att hon borde tänka jävligt noga efter nu: vilken del är det som är borderline och vad säger Sigrid???

Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Endera eller. Hon ser enbart det negativa nu, inget av det som varit fantastiskt, som hjälpt henne framåt. Hon ser inte ens sitt eget mönster: sist hon drog var hon också nyförälskad...

Så vad händer när hon goes borderline och pippar med nån annan på fyllan? Vad händer när hon återigen är ensam? Vad händer när hon inte kan passa sina tider i öppenvården?

Det blir inget mer satsat på henne från myndigheter nu, det här var sista chansen. Nu är det öppenvård som gäller, och det fixar hon inte...

Jag vill inte. Vill inte, vill inte. Vill gråta som ett litet barn, krypa ner i ett svart hål, dra något gammalt över mej, bara avlägsna mej från situationen - och det går inte.
Jag sa åt henne att jag tycker att hon är otroligt feg som inte ser till att ta konflikten, och att det, framförallt det, visar att hon definitivt inte är redo att klara sej, för om man inte klarar att människor har andra åsikter, om man sticker ifrån en sådan diskussion eller konflikt kommer livet att bli oändligt svårt.

Jag är hopplös och hjälplös, uppgiven och tom. Det som nyss var underbart och fantastiskt är aska och grått. Det känns för jävligt.