Så är det bestämt: en familjesemester med unge, och en kärlekssemester med man - vi kan väl kalla det smekmånad, I guess, även om det blir till hösten.
Och jag längtar. Längtar efter att få se min fine lille pojke som för allra första gången får uppleva Gotland med allt vad det innebär, hav och sand och grottor och raukar och fantastisk natur och civilisationens vagga, höll jag på att säga.
Ser fram emot att få vara med när han upptäcker allt det ljuvliga som är Gotland, och jag kommer nog att "tvinga" fram lite kultur, också, om så bara genom att flanera Visby runt.
Sen: Aten...
Jag och min älskade ska åka, och bara vara, i flera veckor. Och det känns nästan overkligt. Jag har aldrig varit i Aten, Grekland, visst, men inte Aten. Har lite släkt där, så det kan t o m bli infödingstips att följa, men hon har redan dödat en idé - min älskade tänkte sej att vi hyr en vespa, men enligt min släkting är det lika med självmord att försöka ta sej fram i Aten-trafiken, och särskilt med motorcykel eller vespa, kan det verkligen vara så illa???
Jag längtar och längtar, och blir så glad av min älskade som är så glad, han säger att hela världen öppnat sej för honom nu, med mej, och jag rodnar och blir nästan generad över all denna kärlek som omger mej...
Sol och värme, hav och sevärdheter, med mina ljuvliga pojkar, kan det bli bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar