Av olika anledningar tänker jag mycket på det nu, att barn blir vuxna, alltså.
För är det inte så att det verkar som om många vuxna glömmer det, glömmer att deras barn en gång har vuxit upp och att det då är dags att svara för sej på riktigt?
Många misstag har jag gjort, men just den saken har jag haft med mej länge, kanske inte ända från början när jag var en skiträdd tjugoåring som insåg att hon nu var en mamma och att det därtill var så att hon var ensamt ansvarig för det lilla, lilla barnet...
Kanske inte ända därifrån, men säg att jag var tjugofem när jag insåg detta, tjugofem med två små och heltidsstudier och svart extrajobb. Sov kanske fyra timmar per natt de där åren, och det var inte pengarna som var fokus, det var för att jag skulle kunna vara där för barnen så mycket som möjligt.
Storsonen skulle fylla sex år och lilltjejen tre när de började dagis, och att de började då var för att jag insåg att de behövde leka med andra barn, de andra barnens föräldrar jobbade ju heltid och därför var ingen hemma på dagarna. Jag var hemma nästan jämt - åkte in till universitetsstaden (med buss, tog inte körkort förrän jag var tjugosex...) och gick på föreläsningar och obligatoriska seminarier och tentor, men det var inte så många timmar per vecka, det. Nätterna jobbade jag för att få ihop ekonomin, det funkade så länge jag levde ihop med barnafadern. Som inte tjänade pengar, han "byggde upp företaget".
Nåja. Kanske var det när vi skildes som jag började inse att det var framtiden jag jobbade för, inte min, utan barnens. Framtiden i så motto att jag tänkte att jag faktiskt ska kunna motivera mina val inför mina barn när de är stora och ställer frågor. Tänkte inte på det i varje stund, men de stora besluten, valen jag gjorde, gjorde jag med dem i tankarna, med den egna tanken "hur ska jag förklara det här för mina barn när de frågar som vuxna?"
Jag pratade inte med dem om besluten och valen mer än som den vuxne som faktiskt bestämmer, jag menar inte så, för det tror jag inte på. Jag tror på att man som förälder ska ta vuxenansvaret, inte lägga över något på barnen, men jag tror på att man ska kunna stå för det man bestämmer över tid också! Kunna förklara oavsett om slutresultatet blir bra eller dåligt, för ibland visar det sej ju att det inte blev så bra, att de förutsättningar man utgick ifrån förändras...
Som när jag trodde på min exman när han sa att barnen skulle vara hos honom på skolloven. Jo, det trodde jag på, eftersom jag utgick ifrån mina egna känslor och inställning som förälder, givetvis skulle han vilja ha barnen hos sej så ofta som möjligt - men så blev det ju inte.
Jag ser nu hur han försvinner totalt från barnens liv. Och därtill försöker lägga över det ansvaret på dem, skitstöveln. Hur han inte står för de beslut han tagit, de val han gjort, och försöker få det till att det är barnen - som nu är vuxna och gör sina egna val - är ansvariga för det.
Dottern är förbannad och säger att hon skiter i honom nu, att han inte berör henne, men det är lögn. Hon önskar och drömmer fortfarande om att hennes pappa ska finnas för henne, stötta och älska. Han har fem, sex mil att åka för att kunna hälsa på henne, men gör det inte.
"Mamma, du har varit här flera gånger, och du har femti mil", säger hon, och är så arg och ledsen och sårad. Och hon minns första gången hon lades in på barnpsyk, det var när hon flyttat till honom (sexton år, och jävlar! så jag led...), och jag var den som kom dit, inte han. Samma grej där, fast värre: jag hade femtio mil att åka, han knappt en, och han åkte inte till henne förrän jag skällt ut honom efter noter...
Jag ser hur min älskade lider av att vuxna inte tänker på barn. Han har alltid funnits nära sin brorson, lite som en extrapappa, funnits där när barnets mor gråtit över barnafaderns alkoholvanor, när brorsonen inte velat vara hemma - och nu ses de inte alls. Jag undrar hur det barnet kommer att agera som vuxen? Som tonåring?
Jag säger: Låt honom bara veta att du finns, att du är jätteledsen över att det som händer mellan dej och din bror påverkar honom och att du inte tycker att det har något med honom, barnet, att göra, och att du förstår om han inte kan/orkar/vill hålla kontakten.
Men jag blir förbannad. Jag blir alldeles ursinnig över att vuxna människor inte ser barnet först och främst, att barnet är något slags påhäng utan egna känslor och funderingar, att vuxna utnyttjar barns extrema lojalitet för att sätta press på andra i konfliktsituationer. Ursinnig...
Ser vad det gör med min lille, också. Ser hur han har krympt och dragit sej in i sej själv under pappaveckorna. Märker hur han inte vågar/orkar/kan stå upp för sej själv som person, och det tar flera dagar innan han kommer ut ur den där bubblan, det där skalet, och vågar vara sej själv igen.
Jag är livrädd för hur det kommer att påverka honom, och jag försöker att säga till honom att han fanimej har rätt att tänka och tycka och vara också hos pappa.
Vet att det inte är så. Ungen tar ingen fajt där, utan viker ner sej utan diskussion. Han vågar inte ha en konflikt med pappa, och det är läskigt.
Han är otroligt "snäll" (i brist på bättre ord, då!), det är knappt alls några utbrott eller raserianfall, vilket gör mej lite orolig, om sanningen ska fram. Har ju haft två små förut, och där var det banne mej inga fingrar emellan när de blev arga.
Lillen blir inte arg. Inte på så sätt. Jag ser hur hans ögon blir svarta, hur axlarna spänns och åker upp - och sen ingenting. Inte de första dagarna han är här. Inget förrän jag predikat, ännu en gång, om hur han har rätt till sin åsikt, har rätt att bli arg om han tycker att jag eller nån annan gör fel. Då vågar han. Han kan också bli arg på min sambo, och jag säger att det är en komplimang om ett barn känner sej trygg nog för det.
En dag blir han också vuxen. En dag hoppas jag att han kan se mej i ögonen och fråga "varför?". Och jag kommer att kunna svara honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar