Jaha, nu sprutar det visst inlägg...
Men givetvis blir det så, för om man undvikit att se sej själv, att känna, på riktigt, och sen tillåter det så är det väl bara att förvänta sej att alla förträngda funderingar måste ut nånstans.
Förresten måste jag skriva. Måste skriva för att leva, nästan, och om jag nu inte kan/får/vill göra det på jobbet måste det bli nån annastans.
Här.
Har tagit min ynkliga kvart på motionscykeln (drygt femochenhalv kilometer), gjort mina enbenståhävningar och små, försiktiga crunches, mediterat tio minuter och gjort mitt qi gong-program (som är en fantastisk stretchövning, varenda liten muskel och led får sej en duvning) och uttryckt mina känslor för min älskade, som förstår och lovar att inte hata mej om jag blir ilsk och tillbakadragen av smärta, och funderar på hur jag ska orka.
Inte det fysiska, det går på ren envishet om jag ger mej fan på det, men resten. Att sluta förtränga, sluta distansera mej från mej själv, den menatal och psykiska biten, helt enkelt. Funderade, eller kanske funderar jag fortfarande, på att ringa kuratorn jag träffade senaste rehabsvängen, bara för att få ha ett andningshål, eller kanske mer en slaskhink för all skit jag faktiskt inte vill lägga på min älskade, men vet inte riktigt. Vill jag ha inbokade tider att förhålla mej till? Kan det bli som det var förr, att inbokade tider bara blev till stressmoment, störningar i något jag måste vara helt fokuserad för att överleva?
Funderar vidare. Plockar fram mina gamla kassettband och min fortfarande överlevande walkmanbandspelare (den, ni, snacka förra millenniet!!!), och det är skönt att ha olika varianter på avslappning, med en varm och trygg röst som förankrar och instruerar. Jag är glad att jag sparat dem, för de var vad som vände livet då, för längesen, när jag trodde att allt var slut och över.
Måste tänka "helhet" nu. Se mej själv som en helhet, och inte glömma, eller förtränga, delar. Det är så lätt att enbart fokusera på kroppen, och glömma att själ och psyke och hjärna måste med på tåget för att det inte ska krascha efter ett par veckor eller nån månad. Långsiktighet, helhet...
Så jag ska behandla mej själv som om jag älskar mej tills jag kommer till den punkt då jag kanske kan göra det på riktigt. Det hjälper att ha människor som faktiskt gör det, älskar mej, menar jag, men det är nog ganska långt kvar är jag rädd.
3 kommentarer:
Tycker det låter som om du är en bra bit på vägen att ta hand om dig själv i alla fall, eller? Tillåt ingen stress!
Och så hoppas jag att du kan få älska dig själv, jag tror det är något alla måste lära sig. Men ack så svårt, när allt man ser är "feligheter"...
Hejjar på dig! Läser vartenda inlägg här och du måste få veta att du berör ända in i själen. I alla fall i min.
Olika båtar, men förhoppningsvis på väg mot samma destination - ett bättre liv! :)
Kram på dig! <3
Käraste du, du är lite "bonusdotter" åt mej, vet du, och då må veta att jag nog förstår mer än vanliga gamla morsor om vad som rör sej under ytan!
Tack för dina fina ord, de peppar mej att fortsätta försöka bli stark igen, i mitt liv behövs Pippi Långstrump-krafter ganska ofta, och jag har slitit ner mej till snigelslem. Högst!
Jag följer dej också, och ser det du lider bortanför bloggfasaden. Skickar många försiktiga kramar som jag hoppas du vill ta emot...
Åh ja, det är så mycket som rör sig där under ytan. Ibland försöker jag framstå som helt annorlunda än vad jag egentligen är/kan/vill osv - även i bloggen. Bara att veta att någon vet det känns så jäkla bra!
Och om jag känns som en "bonusdotter" så måste det ju kännas som du är min "bonusmamma"? Det berör så mycket, långt ner på djupet, även om jag har en mamma IRL som verkligen bryr sig. De där orden fick mina ögon att tåras och faktiskt så föll det till och med några tårar. OM du bara visste hur väl jag behövde höra dem JUST NU!? (Fast det tror jag du vet)
Det är du som ska ha tack för de fina orden, vet inte hur jag ska tacka nog! Trots att du nu känner dig trasig och kämpar så hårt i livet så kan du "offra" så vackra ord. Att verkligen ens orka bry sig om en människa du egentligen inte ens känner, aldrig träffat..är så FINT!
Du har ett stort hjärta och jag blir så glad när jag får veta att jag är välkommen in dit!
Tack, tack, tack!
Klart jag tar emot dina kramar, och jag skickar lika många - eller fler - tillbaka!
<3
Skicka en kommentar