Igår, när jag låg på massagebordet, tänkte jag.
Tänkte på vad det egentligen är som fattas, i mej och omkring mej, för att jag ska kunna nå fram till mej själv.
För så är det ju: jag måste nå fram. Nå den där känslan jag hade för ett par år sedan (tror att den försvann nånstans i separation och totalt kaos runt borderlinemisstankar och intoxer och fan och hans moster för den delen), känslan av... Ja, vad? Av att jag faktiskt är värd det? Värd att tas omhand och vara rädd om, kanske.
Jag minns att jag kände kontakt, med mej själv och min kropp, hur träningen var ett sorts beroende, men på ett positivt sätt, de där timmarna i sjukgymnastikens gym när jag kände hur jag blev starkare, hur orken ökade, hur de förtvinade musklerna faktiskt piggnade till, och hur det var en bra känsla - och sen, ingenting. Bara skuld och skam, för den enda som kan se till att jag gör är jag.
Jag minns också hur inihelvete ont det gör. Hur smärtnivåerna bara stiger och stiger i veckor, kanske t o m månader, innan det positiva börjar överväga. Hur belastningen av den trasiga kroppen gör att man vill ge upp, om och om igen, för hur orkar man?
Där kommer min spärr: rädslan. Rädslan för det oundvikliga, för skyhöga smärtnivåer, för tvånget att prioritera, och jag orkar inte allt. Orkar inte med att både jobba och ta mej igenom de där första veckorna av ren plåga innan det positiva kickar in. Orkar inte känna att jag är onödig och inte till nytta eller glädje för någon i hela världen.
Hur gör jag nu? Jag vet vad jag borde (måste?) göra, men vill inte ge upp det andra, det som också känns så viktigt... Ge upp jobbet?!? Finns ju inte i min värld... Och ändå vet jag ju, vet att om jag ska få nån långsiktig hållbarhet i mitt liv, för resten av mitt liv, måste jag göra det.
Fan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar