Mummel om längtan

Det har gått drygt fyra och ett halvt år sedan jag flyttade ifrån lillens pappa, sedan jag, motvilligt och med stor ångest, blev varannanveckasboendeförälder. Vilket ord. Men så är det. Jag är aldrig varannanveckasförälder, jag är förälder varenda dag, 24 timmar om dygnet, men tyvärr har jag inte barnet hos mej hela tiden.

"Det blir lättare med tiden", sa folk. Och: "Du ska se att du tycker att det är skönt att ha tid för dej själv".
Så sa de. Säger fortfarande, ibland, men jag kan konstatera att det inte är sant.

Varje söndag han åker ifrån mej är vidrig. Jag märker på mej själv hur labil jag blir, ledsen och lättirriterad och lätt arg, vi blir ofta ovänner de dagarna, just de dagarna när vi absolut inte borde bli det, men så är det alltså. Ångestklumpen i magen växer allteftersom timmarna går, klockan närmar sej pappahämtning, eller barnhämtning, och jag lider och lider och lider och skäller en del eftersom det alltid verkar vara så svårt för lillen att plocka ihop de grejor han vill ha med, samla ihop sej inför ännu en flytt.

Stackars unge. Stackars alla ungar som har så röriga liv, som måste tänka efter en gång i veckan, måste komma ihåg det viktiga som behövs på båda ställen.
Kläder fixar jag, förstås. Det är resten som är svårt, prylar och mojänger och nödvändigheter. Nej, vi bor inte miltals ifrån varandra, det är, i princip, inga problem med att hämta glömda saker, men det verkar som om det är viktigt för lillen att hålla isär de olika liven.
Kompartimentalisera. Försvenskning. Funkar?
Nåja. Han har vissa problem med att leva två liv, schizofrent, kan man säga. Så mycket skiljer sej, så många olika mammasaker och pappasaker, inställningar, livssyn, viktigheter...

Nu ska han vara på pappasommar, fyra veckor, och det är förstås uteslutet. Har frågat honom tusen gånger om det är ok för honom att jag "lånar" honom en helg under pappasemestern, och han säger ja varje gång. Och jag minns förra sommaren, och sommaren innan det, och så vidare, och inser att jag aldrig i livet kan vara utan honom under så lång tid.
Längtar nämligen halvt ihjäl mej, saknar nånting så gruvligt att jag blir halvgalen, går in i samma känsla som de söndagar han ska iväg, ångest, klump i magen, eldklump, irritation, ilska...

Förra sommaren kunde jag ha lappat till hans far på riktigt. Det var när lovet nästan var slut, när det var dags att återgå till vardag, och mammasemestern nästan var slut. Fem veckor med mamma (jo, vi har hittills lyckats med att få ihop sommarlovet, max en veckas fritids i början, sen ledigt) och han ser på mej och säger:
"Mamma, varför har pappa inte velat låna mej nånting när jag varit här sådär som du vill?"

Vet inte vad man svarar, riktigt. För jag tror inte att hans pappa inte älskar honom, inte så. Jag tror att hans pappa helt enkelt inte tänker på honom när han inte är där. Helt introvert, inriktad på sej själv och sitt, inte en tanke på vilka signaler han skickar till pojken genom att inte vilja "låna" honom en endaste dag under de där fem veckorna...

Vet inte hur det blir i år. Vet att det inte finns några planer för resor eller aktiviteter på hemmaplan, men jag vet ju inte allt.
En sak vet jag: jag är så rädd för att få hit min pojke så som han blir efter de där hemska sommarveckorna. Också han inåtvänd. I sin egen värld, där han inte förväntar sej att någon vuxen ska delta, göra roligheter eller bara vara tillsammans. Det är så hemskt när han vänder sej bort, går in i ett för det mesta bildligt men också ibland bokstavligt hörn och aktiverar sej själv utan att kolla om nån är intresserad eller vill vara med.
Kanske är jag överkänslig, skadad av erfarenheter under den tid vi skulle föreställa en familj och bodde tillsammans. När barnets far aldrig deltog i nånting, aldrig ens visade intresse för vad resten av oss gjorde eller tänkte eller kände.
Är rädd för att åter få höra om hur lillen får sköta sej själv på förmiddagarna, om hur pappa sover och han fixar frukost och tittar på tv och spelar dataspel tills pappa vaknar och ska facebooka resten av dagen (och halva natten). Är rädd för att få höra ungen åter säga att "min pappa orkar inte riktigt men det gör inget" angående det faktum att gräset inte klippts på hela sommaren och att det därmed är omöjligt att leka i trädgården.

Min längtan är inte bara längtan, med andra ord. Den är rädsla och oro och ilska, också, och jag undrar ibland hur jag ska orka de år som är kvar tills barnet är ungdom och skygglappar och hänsyn går upp i atomer och föräldrar ses och döms. Hårt döms vi, under en period, och jag är så rädd för att mitt vackra lilla ljusbarn ska bli en mycket arg tonåring som utan pardon dömer både sin far och sin mor.

Mej, för att jag inte sätter stopp. Men hur? Hur man än gör blir det ju fel, eller hur? Om jag skulle dra igång en tvist nu, försöka få hela boendet för att skyddda ungen, skulle ungen aldrig förlåta mej. Vi skulle krossas allihop. Men tänk om han skadas för livet?

Inga rätt, bara fel. Försöker balansera stolligheterna genom att visa hur en kärleksfull familj bör fungera, men vet att pappas sätt är lika viktigt för honom just nu, väger lika tungt. Man kan bara hoppas att jag, att vi, lyckas vara positiva föredömen, att storebror och styvfar och morfar kan vara positiva mansbilder som uppväger den totala egotrippen hans far är ute på.

Det har inte gått ett dygn sedan han hämtades, och jag är redan sjuk av längtan, rädsla, oro, ilska. Vill ringa, flera gånger om dagen, men vet hur det blir. Jag frågar hur han har det, hur han mår, och han säger: "Bra!"
Inget mer.