Mummel om sömn

Vaknar alltför tidigt, och det har jag gjort länge nu. Jag känner tydligt hur negativt det påverkar, och kanske försöker jag tillochmed använda det som ursäkt - om det innebär att jag inte ens kan sova måste jag väl börja tänka på att inte träna längre...???
Nej, inte så. Får inte låta mej gå dit, måste fortsätta med det långsiktiga tänkandet!

Men om man inte får sova blir så mycket så fel. Jag märker att jag påverkas väldigt, och det är inte i en positiv riktning, precis...

Jag minns när barnen var små, eller kanske snarare när mina pojkar var små, och inte är det positiva minnen, direkt, heller. De var båda två i princip utan sömnbehov, och på den tiden började mina dagar senast halv fem. Glada småungar är fantastiskt, men jag kunde inte riktigt uppskatta det vid den tiden på dygnet, det minns jag tydligt.
Min äldste son vaknade varannan timme i säkert ett år, och jag minns hans första leende. Vid halv tre-tiden på natten, med mej som en trasa, ammande - och han släpper bröstet och fyrar av, och jag blir klarvaken, så lycklig, den lyckan vilar som en pärla i mej, och bevisar att det går att uppskatta det mesta trots att man blivit en zombie av sömnbrist.

En tid var tidig morgon min favorittid på dagen. Jag ställde klockan för att vakna tidigt, tidigt, för det var den enda stund jag hade helt för mej själv, innan barnen skulle vakna och gå till dagis eller skolan. Den stilla stunden var värd så mycket att jag utan att tveka gick runt på fyra, fem timmars sömn, men då var jag ung och friskt. Har jag verkligen en gång varit ung och frisk? Jomenvisst. Nånstans långt inne i min hjärna finns minnen av den tiden, det är jag övertygad om, det är bara det att jag inte kan komma åt dem... Jag minns så lite, och det gör mej så ledsen, och jag vet att det är jag själv som orsakat det: jag trodde att jag skulle klara allting, orka allting, och det gjorde jag inte.
Att ha småbarn, studera på mer än heltid (jag tog två examina på 3 ½ år), jobba extra för att få familjens ekonomi gå ihop eftersom dåvarande maken "byggde upp sitt företag" och därmed inte kunde bidra med mer än småsmulor till familjens ekonomi (fyra personer på studiemedel plus svartjobb några timmar i veckan, hur fan gick det till??? Tur att Myrorna fanns!) slet mer än jag nånsin kunde ha föreställt mej. Jag trodde på allvar att jag klarade av det, klarade allting på max fem timmars sömn per natt - och så var det ju inte. Jag tappade bort mej själv, och gjorde mej sjuk. Därom är jag övertygad!

Nu har jag inte en enda underbar bebis som håller mej vaken, nu har jag en objuden gäst som gnager och river och ger mej mardrömmar om björnar som äter mej levande. Det är en stor skillnad, det, kan jag tala om, och att vakna helt efter en natt av frossa och svettningar som avlöser varandra är inte roligt.
Så hur gör jag för att vända på detta? Hur gör jag för att smärtan inte ska ta över mej igen, ta över och göra mej till ett monster man inte kan ha i möblerade rum??? Hur gör jag för att inte tro att jag ska klara allting, hur ger jag mej själv tillåtelse att använda mina erfarenheter, de erfarenheter som säger att jag inte fixar det om jag inte sover - att jag inte ens är ung och frisk längre?
Jag tror att mina sömnproblem också hänger ihop med det faktum att jag hela tiden väntar på katastrof, också. Jag är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa, att samtalet om att dottern skadat sej igen, eller försökt göra slut på livet, kommer, jag är tillbaka i läger där jag måste ha båda telefonerna nära på natten, bara om utifall...

Nej, inga piller. Jag har nog av sånt. Jag vill inte döva mej, inte droga mej till sömns, så jag måste hitta på något annat.

Runt runt runt går det, hjärnan går i spinn och känslorna visslar omkring, och jag hittar inte ut. Fan också.