Mummel om stilla glädje

Jag tar en paus från solen, och tänker på att det gäller att ta vara på de underbara stunder livet bjuder på...

Igår var en av mina bästa dagar, och det hände egentligen ingenting. Förutom att vi besökte lokala blomsterhandeln och lokala konditoriet och talade om att vi tänkt gifta oss litegrann imorgon, kunde de stå till tjänst? Det kunde de. Och det blev så fina buketter, en till mej som är bruden (!) och en till dottern som deklarerat att hon minsann är brudtärna, och kavajblommor till pojkarna, samma sorts ros som i min bukett. Har ställt alltihop i kylen, tillsammans med Snövittårta med marsipanhjärtan på och mousserande vin, både med och utan alkohol...

Lillen var med och valde blommor, och han plockade också ut det fåniga lilla brudparet som ska stå på tårtan. Han är lite sur på att det inte ska vara "svarta och vita kläder som det brukar vara", men accepterar att han får vänta tills bror och/eller syster går och gifter sej.
Är lite ängslig för att han ska tycka att det inte är bröllop nog, för en borgerlig ceremoni här hemma blir ju inte precis som de bröllop han sett på tv, men jag tror att kollegans fru, som är vigselförrättare, gör det bra.

Så varför var igår så fin? Förutom blomsteraffär och konditori blev det klädinköp till den lille bestmannen, och glass på torget i sol och hetta. Bara vi, tillsammans, i lugn och ljus och kärlek. Så hemma, upp med piltavlan, och så var det pilkastning och fotboll, lillen och grannens grabbar, och jag fick sitta och se på, se glada, svettiga barn leka, i min trädgård, där syrenerna blommar, och bättre kan man inte ha det.

Jag och min älskade ser på varandra och säger att det är såhär livet ska vara. Behövs inte mer. Det är, helt enkelt, perfekt.

Och jag är tacksam.