Mummel igen - vilken dag, då!

Kanske kommer skrivandet tillbaka i relation till vilandet???

Nu förbereder jag min sjukskrivningsperiod genom att se till att jag har böcker att lyssna på. Alla Sjöwall/Wahlöös Historien om ett brott, tio stycken.
Och så en ganska ny bekantskap, Lin Andersson, som mej veterligen skrivit två böcker hittills, Nätfångst och Mordbrand.

Det är många timmars verklighetsflykt, det. Och möjlighet att få nånting gjort, därtill. Städning och promenader, t ex.

Idag måste jag försöka mina medicinproblem. Apoteket har inte de mediciner jag behöver för att klara vardagen. Kanske har de slutat tillverkas. Ingen vet, ingen kan ge besked - och jag vet hur pissigt jag mår om jag inte kan ta dom...

Liftar med mor till stan, där jag ska se om apoteket har åtminstone nån av mina piller!

Det känns underligt nu. Jag väntar på att vd:n ska höra av sej, eftersom jag vill prata med honom, vill att han ska vara insatt i exakt hur saker har utvecklats och på sätt och vis kulminerat i denna sjukskrivning. Varför?

För att jag inte vill att han ska tro att jag är en missräkning. En felrekrytering.

Jag vill jobba, det är vad jag vill...

Varför känns det viktigt? Det är nog för att det är

Mummel om föräldrar

Det handlar mycket om skuld nu.

Mina föräldrar börjar komma upp i åren, snart sjutti, och helt friska är de inte heller. Det borde alltså vara nu jag tog hand om dom såsom dom tog hand om mej då jag var liten.

Nu går ju inte det. Allt det där fysiskt påfrestande som jag som vuxet barn borde hjälpa dom med klarar jag inte, eftersom jag inte klarar fysisk påfrestning. Det suger.

Och nu: ringde igår för att berätta om min sjukskrivning. Att läkaren (psykläkaren, till allt jävla elände!) sjukskrivit mej en månad för att jag är utmattad.

Tystnaden var öronbedövande.

För så här är det: man ska "rycka upp sej".
Min dotter ska också "rycka upp sej".
Det faktum att man helt enkelt inte har förmågan att "rycka upp sej", att det krävs så mycket mer för att man ska bli stor och stark och b-r-a igen har gått dom förbi.

Jag ser på min far - en man som slagits mot depressioner hela sitt liv men hellre skulle sluta andas än erkänna det, för sånt är s-i-n-n-e-s-s-j-u-k-d-o-m - och önskar att han kunde tillåta sej att vara mera människa, släppa in oss, släppa in mej, men vet att han aldrig kommer att göra det.

Det man inte pratar om finns inte, nämligen.

Så nu är det så här: min dotter ska inte pratas om. Inte erkännas. FÖr hon är inte möjlig att förstå, i deras värld. De vill alltså att jag ska skära bort en av mina tre stora skatter ur mitt liv. En av dom som gör mej rik och mäktig och värdefull.

Det kommer aldrig att hända.

Jag blev själv bortskuren under en period. Det svarta fåret. Passade inte i mallen. När jag sedan, till deras stora överraskning förmodar jag, slutade som högutbildad akademiker i ett statusyrke (elelr är det det fortfarande, journalistiken?) blev det annat ljud i skällan, vill jag lova.

När jag valde att jobba med vad-som-helst i perioder i stället för att gå arbetslös (i gatukök, t ex, det var skitkul och betalade mat och hyra för mej och två små) var min mor otroligt upprörd:

"Men inte ska du med din utbildning...."

Förakt. Det var vad jag kände då. Förakt för en vidrig snobbism som inte har nåt i mitt liv att göra, som inte har nåt med mej att göra - och ändå måste det ju ha det, det var ju min mor, för guds skull?!?

Så: om de skämts för mej så är känslan väldigt ömsesidig. Jag skäms för att mina föräldrar ser ner på människor p g a sexualitet, hudfärg, yrke. För det gör de. I smyg. Och jag hoppas verkligen att jag lyckats bespara mina barn detta: inskränkthet. Jag hoppas att de, trots egna problem, går ut i livet med öppna sinnen, och unnar sej själva att bilda sina egna uppfattningar om allt. Inte baserade på mina. Inte på nån annans. Bara sina egna.

Lite ljug var nog det där, för en del saker har jag försökt indoktrinera dom med: icke-våld, allas lika värde, och så klassikern gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dej.

Mummel om sjukskrivning

En månad. Så länge tycker min läkare att jag ska vara sjukskriven.

Förhoppningsvis kan jag bryta sjukskrivningen tidigare - men jag behöver också ge mej själv tid.

Jag måste komma igång med min fysträning, eftersom den gör att jag kan klara vardagen och min egen sjukdom. Detta vet jag, av erfarenhet.

Jag vet också att jag helt enkelt inte haft kraft att hålla i det senaste året, att jag, fullt medveten om följderna, inte klarat att ta hand om skruttkroppen. Nu är jag där jag är. Nersliten. Med väldigt förhöjd smärtnivå, och svagare muskulatur. Mer ihopspänd, och svagare. Det behöver jag hjälp med. Vad som kallas manuell manipulation i sjukgymnastkretsar. Jag tigger och ber om remiss till naprapat, eftersom jag har stor hjälp av den behandling hon gav förra året, naprapaten. Det gör ont, men det är skönt ont.

Samma sak med fysträningen.
Förra året gick jag med stavar ungefär en timme per dag. Tränade styrketräning (lätt, många repetitioner) tre gånger i veckan. Qi gong minst fem dagar i veckan. Mindfulness, vilket ger en mental vila som är ovärderlig, i princip varje dag. Nu? Ingenting. Promenader, ja. Då och då, men inga stavar, ingen överkroppsträning. Cykel - förstås, jag har ju ingen bil. Fast jag fick punka igår igen. Lika jävla irriterande som vanligt, eftersom jag inte längre har styrka i händerna för att laga, vilket jag alltid gjorde i mitt förra liv. Enkelt: punkad cykel, lagad inom en halvtimme. Nu? be om hjälp, eller lämna in och betala. Jävligt irriterande!

Det allra värsta är förstås känslan av misslyckande. Jag har verktygen, vet hur jag ska göra. Träningsprogram, balansboll, gummiband, vikter, motionscykel. Men inte kraften.

Jag tror att jag ska göra Det Värsta: ett schema. Ett träningsschema, kropp och själ. En självbehandling under sjukskrivningen, det måste väl vara en god sak, en dröm för alla anti-sjukdomsmänniskor i denna kalla värld?

"Å, så fint, hon försöker göra sej själv frisk!"

*hysteriskt fnitter*

Frisk blir jag ju aldrig, nämligen. Men fan så mycket bättre kan jag må.

Mummel om...nyfikenhet?

När jag går ut på min balkong ser jag ofta tanter. En del jättejättegamla, med rollator (eller rullator, båda funkar tydligen att använda) och hela köret, en del ännu äldre, med stavar. De tultar. Men bestämt, och framåtsträvande.

Så tänker jag: du kvinna, hur mycket har du att lära mej? Om livet. Om hur jag ska hantera det liv jag har kvar. Om hur man accepterar att de där extralevande åren är över, åren då man föder och göder, fostrar och skyddar - finns det nån mening sen?

Jag har väl mid-life crisis. Det är nästan omöjligt för mej att skriva det svenska, det kommer för nära - medelålderskris...

För mej, som kvinna, är det så jävla definitivt: min tid som reproduktiv är över. Den har varit så viktig, den där tiden, gett så mycket självklar mening åt allt, jag har behövts!

Och nu?

De dåliga dagarna har jag svårt att se nånting alls. Jo, jag vet att den lille inte ens är fyllda sex, där behövs jag ett tag till. Som mamma. Men som mej själv?

Vissa dagar längtar jag förtvivlat efter nån. Nån som ser mej. Mej. Som människa, kvinna, person. Inte mamma.

Nån att prata med, diskutera, gräla, älska, högakta, beundra, ja, hela kitet. Den där ouppnåeliga drömmen om Kärlek, kan jag tro.

Och de där kvinnorna jag ser, vad ser de? Ser de fortfarande mening och glädje?

Jag skulle vilja göra en artikelserie om dom. Långa reportage, om livet, om åldrandet, om hur det är att leva ett helt liv, att inte vara mitt uppe i barn-och-man-och-karriär, hur det är att finnas och vara då allt det där är överståndet - för visst måste det finnas mål och mening även då?

Kanske är det en blandning av dödsrädsla och dödslängtan. Maktlöshet och modlöshet tar på nåt vis över, men nyfikenheten, den där som gör att jag valt det yrke jag har, den finns alltid. Det finns ingen avstängningsknapp!

Just nu: bränner ljudböcker, försöker undvika att ringa till avdelningen eftersom jag måste det för att kolla om dottern 1) haft permis över helgen och 2) i så fall kommit tillbaka.

Hon skulle ju ha ringt och berättat. Men det gjorde hon inte. Förstås.

Så jag har njutit av att vara mamma och behövd, spelat spel, läst böcker, lyssnat på hur den lille den sista kvällen för den här gången legat i sin säng och sagt:

"Det här är så skönt, mamma!"

när vi bara varit där i sovrummet, i var sin säng, med var sin bok, i tystnad. Men tillsammans.

Mummel om söndagsmorgon

Lillen bygger tält i soffan. Han planerar sitt boende ihop med Pingu och sina två sovhundar (mjukisdjuren förökar sej i smyg...), och ska även bjuda på frukost. Nu ska han mojsa ända tills jag säger till att han ska laga frukost.

Jag tror att det kan bli o'boy...

Det är solsken. Lite under noll. Ett hopp om vinter? Lite vinter med gnistrande snö skulel jag vilja ha, trots att jag vet hur det ser ut eftersom jag bådåe researchat och skrivit om det: temperaturhöjning på nära 2 grader, 20 % kortare snösäsong.

Hittills ett par dagars snö i år.

När jag var liten var det snö. 1977, och då var jag tio och verkligenverkligen uppskattade det, var det snö så inihelvete. Pappa skottade taken, och vi klättrade upp på dom med hjälp av drivorna, och hoppade sedan ner i allt det vita. Lek med döden - jag kunde ha drunknat i snö.

Nu rasade tältet. Och det förutspådda och förvarnade (från min sida) och hett förnekade (från sonens) utbrottet kommer.

Han fick bygga under förutsättning att han inte blev galen då det rasade.

Det höll altlså inte, löftet. Men han är rysligt söt när han är arg...

Mummel om leverne och vardag och annat...

Är det bara elände?

Självklart inte. Det är bara det att... Bara det att jag behöver nånstans att älta, ösa ur mej eländet, få vältra mej i självömkan.

Det gör jag nämligen inte i verkliga livet. Där verkar jag har kontroll,tro det eller ej.

Jag intresserar mej för andra, och jag är jävligt bra på att lösa andras problem. Stötta. Hjälpa.

Kunde man aldrig tro efter att ha läst här, va? För här tillåter jag mej självcentreringen jag aldrig orkar ha i verkliga livet.

Idag: sport på tv. I like! Vän på besök, med nytt (för henne gammalt...) skrivbord till lilleman. Skruva skrivbord. Bära gammal upp på vinden - eller ska det i containern när den är öppnad? Under tiden?

Problem, men absolut lösbara vardagsproblem. Det är skönt.

Jag tror att jag kommit till beslut om den närmaste framtiden, tack vare eller på grund av kroppen.

Jag. Ska. Sjukskriva. Mej.

Kan nån tro... Ja, det känns som ett nederlag. Och nej, det känns inte som ett nederlag.
Igår sov jag en stund mitt på dagen, med vidriga mardrömmar, om dottern.
Hon hade en pojkvän som jag inte kände igen, och han attackerade mej, han rev mitt bröst blodigt, och jag försökte få kontakt med henne, jag skrek om att hon måste förstå att det han gjorde inte var normalt, jag visade de blodiga revorna på min kropp, pekade på pojken/den unge mannen och försökte nå fram till henne med att hans beteende inte var normalt.

Flera gånger var jag halvvaken, väckte mej själv med min gråt, med andnöd, men återvände om och om igen till drömmen. Försöken att nå fram till henne med skriken om normalitet...

Tolkningar är välkomna.

Mummel om nederlag

Nu har förrädarkroppen gett upp.

Snart måste jag ringa min chef och säga att jag inte kan jobba.

Det är ett sånt nederlag att jag inte ens orkar börja beskriva det i ord.

Hur ska jag orka fortsätta, med allt, om jag därtill måste orka hantera det faktum att jag inte är en värdefull människa, ens?

Jag måste börja ta hand om mej. Men jag vet inte var jag ska ta kraften ifrån.

Mummel om stillestånd

Inget händer. Förutom att jag rasar, lite i taget.

Det är konstigt det där med att inte ha ork, eller mod, att våga hoppas - det tär. Sliter. Gnager ner allt till nån form av ingenting.

Livet händer. Jag känner att jag inte har kontroll på nånting alls, och nu är reserven nästan slut. Det går ut över kroppen. Min värk blir värre, muskelkramperna tilltar, svagheten breder ut sej och jag tappar allt jag försöker hålla i.

Ska man jobba då?

Än så länge, eller hittlls, har ju jobbet varit en livlina, en fredad plats, ett ställe att komma ifrån på, att få vara mej själv. Men nu?

Nu känns det som om jag inte har förmåga att producera, jag fyller inte min funktion, jag kommer inte upp i den nivå jag vill hålla - är det inte bättre för kollegona att då ha en vikarie här, nån som kan prestera hundra procent???

Men: om jag ger upp den sista grejen som håller mej förankrad i nån form av liv, i nån sorts verklighet, vad har jag då?

Visserligen kan jag sitta hemma och skriva. O ja. Oändligt navelskådande kunde det bli, en obruten flod av eländeeländeelände - men till vilken nytta?

Mummel om maktlöshet, bland annat

Jag har mina barn som skrivbordsunderlägg på datorn. De är så vackra, och bilden är givetvis tagen en bra dag. En av de sista, före överdos och kaos och värld som faller i bitar.

Allas ögon glittrar, av glädje. Hennes också. Hon är så vacker, trots att håret som hon rakade av i våras inte hunnit växa värst mycket är hon vacker. Tillsammans med sina bröder glittrar hon, och jag kommer alltid att minnas den där dagen.

Efter det - maktlöshet. Oräkneliga telefonsamtal. Försök att få information, råd, vägvisning. Ofta svarar de s k proffsen nåt i stil med "...hur har du tänkt?".

Jag?!? Tänkt?!? Jag är i en situation som är helt okänd, jag förväntas handskas med saker jag inte har en aning om vad de innebär, jag söker hjälp hos människor som sägs ha inte bara kunskaper utan också erfarenhet - och de bollar tillbaka till mej...

Jag läser på. Lär mej. Men kan, på nåt vis, inte lyckas knyta allt jag läser till mej, till henne, till oss som familj. Hur ska jag kunna göra det? Jag har så svårt att förstå, eftersom allt är så främmande.

Min unge har en personlighetsstörning. Det innebär att jag, som normalstörd, inte kan förstå hur hon tänker, känner funkar. I hennes verklighet är det förmodligen helt logiskt det hon gör, men i min, och de flesta andras, är det inte möjligt att förstå - vi har inte den förmågan.

Jag säger till hennes storebror: "Det är ingen ursäkt, det är en förklaring", men känner att det bara är ord. Jag har inte lyckats integrera känslan i orden. Kanske om jag upprepar dom ofta nog?

Jag har haft en annan blogg. Det var min ventil, min livboj, min möjlighet att vräka ur mej all rädsla, all osäkerhet, alla tankar. Hon hittade den, och använde den emot mej. Jag kände mej som om jag utsatts för ett övergrepp - och hon påstod att det var samma sak för henne.
Där fanns förstås inga namn, ingen bostadsort, inga ledtrådar till var eller vem, men ändå hittade hon den.

Jag raderade allt. Grät, och raderade, och skrev inget på länge.

Jag hoppas att den här bloggen är dold nog, för annars vet jag vad som händer. Trots att det inte finns nån möjlighet för någon att räkna ut vem eller vilka det jag skriver berör kommer hon att använda allt emot mej.

I såna lägen är man otroligt maktlös. Vad jag än gör, hur jag än väljer att hantera situationen kommer hon att anse att det är fel, att jag kränker hennes personliga integritet - och hon ser inte, kan inte se, att det hon gör och gjorde slår allt med hästlängder.

Det är hennes verklighet som styr mitt liv, trots att jag inte är del i den, inte känner igen den alls.

Det är otäckt.

Mummel om misströstan och tillförsikt

Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.

Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?

Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.

Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.

Jag är maktlös.

Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?

Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.

Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.

Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.

Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?