Inget händer. Förutom att jag rasar, lite i taget.
Det är konstigt det där med att inte ha ork, eller mod, att våga hoppas - det tär. Sliter. Gnager ner allt till nån form av ingenting.
Livet händer. Jag känner att jag inte har kontroll på nånting alls, och nu är reserven nästan slut. Det går ut över kroppen. Min värk blir värre, muskelkramperna tilltar, svagheten breder ut sej och jag tappar allt jag försöker hålla i.
Ska man jobba då?
Än så länge, eller hittlls, har ju jobbet varit en livlina, en fredad plats, ett ställe att komma ifrån på, att få vara mej själv. Men nu?
Nu känns det som om jag inte har förmåga att producera, jag fyller inte min funktion, jag kommer inte upp i den nivå jag vill hålla - är det inte bättre för kollegona att då ha en vikarie här, nån som kan prestera hundra procent???
Men: om jag ger upp den sista grejen som håller mej förankrad i nån form av liv, i nån sorts verklighet, vad har jag då?
Visserligen kan jag sitta hemma och skriva. O ja. Oändligt navelskådande kunde det bli, en obruten flod av eländeeländeelände - men till vilken nytta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar