Jag har mina barn som skrivbordsunderlägg på datorn. De är så vackra, och bilden är givetvis tagen en bra dag. En av de sista, före överdos och kaos och värld som faller i bitar.
Allas ögon glittrar, av glädje. Hennes också. Hon är så vacker, trots att håret som hon rakade av i våras inte hunnit växa värst mycket är hon vacker. Tillsammans med sina bröder glittrar hon, och jag kommer alltid att minnas den där dagen.
Efter det - maktlöshet. Oräkneliga telefonsamtal. Försök att få information, råd, vägvisning. Ofta svarar de s k proffsen nåt i stil med "...hur har du tänkt?".
Jag?!? Tänkt?!? Jag är i en situation som är helt okänd, jag förväntas handskas med saker jag inte har en aning om vad de innebär, jag söker hjälp hos människor som sägs ha inte bara kunskaper utan också erfarenhet - och de bollar tillbaka till mej...
Jag läser på. Lär mej. Men kan, på nåt vis, inte lyckas knyta allt jag läser till mej, till henne, till oss som familj. Hur ska jag kunna göra det? Jag har så svårt att förstå, eftersom allt är så främmande.
Min unge har en personlighetsstörning. Det innebär att jag, som normalstörd, inte kan förstå hur hon tänker, känner funkar. I hennes verklighet är det förmodligen helt logiskt det hon gör, men i min, och de flesta andras, är det inte möjligt att förstå - vi har inte den förmågan.
Jag säger till hennes storebror: "Det är ingen ursäkt, det är en förklaring", men känner att det bara är ord. Jag har inte lyckats integrera känslan i orden. Kanske om jag upprepar dom ofta nog?
Jag har haft en annan blogg. Det var min ventil, min livboj, min möjlighet att vräka ur mej all rädsla, all osäkerhet, alla tankar. Hon hittade den, och använde den emot mej. Jag kände mej som om jag utsatts för ett övergrepp - och hon påstod att det var samma sak för henne.
Där fanns förstås inga namn, ingen bostadsort, inga ledtrådar till var eller vem, men ändå hittade hon den.
Jag raderade allt. Grät, och raderade, och skrev inget på länge.
Jag hoppas att den här bloggen är dold nog, för annars vet jag vad som händer. Trots att det inte finns nån möjlighet för någon att räkna ut vem eller vilka det jag skriver berör kommer hon att använda allt emot mej.
I såna lägen är man otroligt maktlös. Vad jag än gör, hur jag än väljer att hantera situationen kommer hon att anse att det är fel, att jag kränker hennes personliga integritet - och hon ser inte, kan inte se, att det hon gör och gjorde slår allt med hästlängder.
Det är hennes verklighet som styr mitt liv, trots att jag inte är del i den, inte känner igen den alls.
Det är otäckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar