Mummel om föräldrar

Det handlar mycket om skuld nu.

Mina föräldrar börjar komma upp i åren, snart sjutti, och helt friska är de inte heller. Det borde alltså vara nu jag tog hand om dom såsom dom tog hand om mej då jag var liten.

Nu går ju inte det. Allt det där fysiskt påfrestande som jag som vuxet barn borde hjälpa dom med klarar jag inte, eftersom jag inte klarar fysisk påfrestning. Det suger.

Och nu: ringde igår för att berätta om min sjukskrivning. Att läkaren (psykläkaren, till allt jävla elände!) sjukskrivit mej en månad för att jag är utmattad.

Tystnaden var öronbedövande.

För så här är det: man ska "rycka upp sej".
Min dotter ska också "rycka upp sej".
Det faktum att man helt enkelt inte har förmågan att "rycka upp sej", att det krävs så mycket mer för att man ska bli stor och stark och b-r-a igen har gått dom förbi.

Jag ser på min far - en man som slagits mot depressioner hela sitt liv men hellre skulle sluta andas än erkänna det, för sånt är s-i-n-n-e-s-s-j-u-k-d-o-m - och önskar att han kunde tillåta sej att vara mera människa, släppa in oss, släppa in mej, men vet att han aldrig kommer att göra det.

Det man inte pratar om finns inte, nämligen.

Så nu är det så här: min dotter ska inte pratas om. Inte erkännas. FÖr hon är inte möjlig att förstå, i deras värld. De vill alltså att jag ska skära bort en av mina tre stora skatter ur mitt liv. En av dom som gör mej rik och mäktig och värdefull.

Det kommer aldrig att hända.

Jag blev själv bortskuren under en period. Det svarta fåret. Passade inte i mallen. När jag sedan, till deras stora överraskning förmodar jag, slutade som högutbildad akademiker i ett statusyrke (elelr är det det fortfarande, journalistiken?) blev det annat ljud i skällan, vill jag lova.

När jag valde att jobba med vad-som-helst i perioder i stället för att gå arbetslös (i gatukök, t ex, det var skitkul och betalade mat och hyra för mej och två små) var min mor otroligt upprörd:

"Men inte ska du med din utbildning...."

Förakt. Det var vad jag kände då. Förakt för en vidrig snobbism som inte har nåt i mitt liv att göra, som inte har nåt med mej att göra - och ändå måste det ju ha det, det var ju min mor, för guds skull?!?

Så: om de skämts för mej så är känslan väldigt ömsesidig. Jag skäms för att mina föräldrar ser ner på människor p g a sexualitet, hudfärg, yrke. För det gör de. I smyg. Och jag hoppas verkligen att jag lyckats bespara mina barn detta: inskränkthet. Jag hoppas att de, trots egna problem, går ut i livet med öppna sinnen, och unnar sej själva att bilda sina egna uppfattningar om allt. Inte baserade på mina. Inte på nån annans. Bara sina egna.

Lite ljug var nog det där, för en del saker har jag försökt indoktrinera dom med: icke-våld, allas lika värde, och så klassikern gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dej.