Jag plaskade i ordentligt förut, förstås. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet några saker:
- jag är rädd
- jag är rädd
- jag är skräckslagen
Jaha. Särskilt när telefonen ringer. De stackars oskyldiga människor som ringer i helt oskyldiga ärenden måste bli nästan lika rädda som jag när de hör den galna kvinnan som svarar, för de kan ju inte veta att jag tror att det är världen som rasat så fort telefonen ringer.
Ska jag ringa chefen imorgon och förvarna om att jag nog inte kommer att kunna jobba på ett tag?
Ska jag boka av tvättiden (igen!) bara ifallatt jag inte kommer att kunna tvätta imorgon eftersom jag vakar på låst avdelning?
Och vad säger jag om (när! Vem försöker du lura?) läkaren ringer och säger att jag ska komma och utstråla lugn och kärlek och prata med min mildaste röst och inte låta mej översköljas av gråt?
"Jajamen, sörru, det gör jag så gärna igen, ta bara fram en burk valium som jag kan knapra så ska jag vara så lugn, så lugn"
Om man verkligen inte orkar mer, hur bär man sej då åt?
Jag vet vad dom säger, socmänniskorna.
"Du måste släppa taget nu", säger dom.
Sen säger psykfolket tvärtom, jag är viktig, det är viktigt att jag visar att jag finns, står kvar, älskar förutsättningslöst trots allt, trots svek och förödmjukelser. Och om läkaren säger att det som krävs är att jag ska äta skit, då äter jag förstås skit.
Det är ju för den delen ganska nära till akutpsyk, de har säkert en säng över om det skulle vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar