Slår upp ögonen, fumlar mej in på nätet, läser diverse tidningar, och snubblar över det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article928281.ab
En finfin början på dagen.
Sätter igång en hel del funderande, det.
Där jag befinner mej nu, det som kallas mitt i livet, med familjebildandet överståndet och småungeåren i backspegeln (ja, typ då, om man bortser från en och annan sladdis...) blir jag alldeles skräckslagen över att dagens unga kvinnor i så hög grad inte ens orkar börja leva.
Var kommer denna uppgivenhet som alltså är en dödlig sjukdom ifrån? Har de redan sett så mycket skit, töserna, att de ger upp utan att prova på nånting?
Så sorgligt. Och så förfärligt jobbigt är det att vara dottermor då.
Vad jag vill göra:
- Gräva riktigt ordentligt runt hur socialtjänsten fungerar, eftersom jag nu är helt övertygad om att "prevention" inte ingår i deras uppdrag. Det ska ha gått åt helvete först, missbruk, kriminalitet, och så vidare, det ska inte förebyggas nåt.
- Gräva riktigt ordentligt runt hur barn- och ungdomspsykiatrin fungerar. Se ovan.
Fler förslag om hur jag skulle kunna utnyttja min tredjestatsmakt?
Föräldraansvaret har jag nämligen tagit till utmattningens rand. Det hjälper inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar