Jag är inte riktigt med i världen idag heller.
Igår kväll tänkte jag att jag skiter i om det går åt pipan, tog två sömntabletter och sov. Hela natten. Tills väckarklockan ringde halv fem.
Då var å andra sidan ångestnivån otroligt hög.
Nu noterar jag att min chef, gulle honom, tar hänsyn till mitt mindre stabila mentala tillstånd och inte ger mej några jobb, typ... Jo lite. Men inte så där förbannat mycket som det brukar vara, så att man aldrig i livet inte hinner klart inom arbetstiden utan måste jobba över (och det får man inte betalt för för man inte får jobba mer än sina 75 %) och ringa till fritids och säga att man blir sen eller till morsan och be henne hämta lilleVild...
Nåja. Det var en utvikning.
Vad jag ville komma till var att det är väldigt bra att jag inte får avancerade knäck. En och annan omskrivning av pressmeddelanden, nåt besök nånstans för att ta en bild och skriva några rader till den, och jobba igenom min "stora" grej som jag filat på ett tag nu.
För jag har inte förmågan att fokusera. Inte mer än en liten pyttestund i taget, och då blir det svårt att få till bra tidningsartiklar.
Journalister är inte mer än människor de heller, nämligen, och just den här journalisten har för närvarande extrema personliga problem att brottas med. Sånt som gör att hon inte kan fokusera. Eller ens tänka på annat än just Det. Nästan hela tiden.
Men sömntabletterna funkade, det gjorde dom. At börja läsa Det blåser på månen av Erik Linklater för barn nummer tre också. Gäller nog att hitta ankare, sånt som kan hålla kvar i tillvaron trots flyktbehov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar