Efter ett par års sorgetid när jag blev sjuk kom jag i kontakt med begreppet mindfulness, eller medveten närvaro. Det blev min räddning, kan man säga. Övningarna i ämnet har förstås gjort mej mycket mera medveten om min egen närvaro i världen och livet.
Och andras.
Vilket nu leder till att jag kan konstatera att hon inte är närvarande. Hennes frånvaro känns ännu tydligare då hon ibland faktiskt är hemma. Den strålar från henne, frånvaron. Hon tar inte del i nånting alls, vare sej fysiskt eller känslomässigt, och det gör mej skräckslagen.
Hur kommunicerar man med nån som inte är närvarande även om personen sitter en halvmeter bort?
Jag har ringt och försökt få hjälp, med framförallt mej själv, men där finns ingen hjälp att få. Det går inte att göra något i nuläget, sägs det. Jag säger: jag hoppas att ingen blir svårt skadad av detta. Det är minst tre personer som löper avsevärd risk att skadas, hon, förstås, men också jag och lilleVild.
Jag är nog den som är närmast sammanbrottet, eftersom jag bär rädslan med mej i varje sekund. 24/7 beredskap. Det håller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar