Igår trodde jag att jag är som vanligt. Frisk. Inte ofrisk.
Åkte till älskade dottern, eftersom hon ringt. Hon hör bara av sej när hon har slut på cigg. Och då åker jag.
Vi pratade en hel del, en hel del bra prat, men sen kom det otäcka.
Hur hon totalt prioriterar nuet, inget annat.
"Vadå sitta inlåst, alla mina sommarplaner då? Och ska jag vara på nåt jävla behandlingshem på min födelsedag?"
Skräck. Hur får man en nästan 18-åring att inse att det inte är fråga om att fira 18-årsdag eller åka på festivaler, utan möjligheten till ett bra liv, i det långa loppet???
Jag vet. Hon är i den åldern då det bara är just nu som räknas, men om hon sumpar den här chansen, chansen till ett specialiserat boende med kompetenta människor som kan hjälpa henne att få ett långt, underbart liv med gudvethur många festivaler och födelsedagar, vad händer då???
Jag måste få prata med hennes läkare. Eller en av hennes kontaktpersoner.
Åkte hem (lånade föräldrarnas bil, mycket underlättande och fr f a tidsbesparande!) handlade, hämtade lilleman.
Och fick mer oro att handskas med. Enligt personalen på skolan har han varit stirrig igen. Gått tillbaka till det beteende som ledde till möten i början av förra terminen.
Jag bad dom vara uppmärksamma på vilka veckor han agerar ut. Om han är lugnare den här veckan, t ex, när han är med mej.
Jag tror inte han sover nog mycket hos pappa, det är släpa runt på sena träningar och svårigheter att säga nej som sätter käppar i hjulet för snart sexåringen.
Han behöver sömn. Det fattar inte fadern.
Jag bad personalen att om de upptäcker att det är pappaveckorna som blir jobbiga för lillsonen agera. Kalla till möte. Med honom. Vad jag säger spelar ju nämligen ingen roll, jag är ju bara Bittra Exet.
Fast det är jag inte, inte på så vis. Däremot kräver jag fanimej att han planerar sitt liv ungefär som jag gör: de veckor barnet är här får jag avstå en del. Det kan jag ta igen när han inte är här, nämligen.
Så: in med allt i bilen, inklusive lillens cykel. Det funkade med lite blått rep som höll bagageluckan nere. Hem, bära upp allt, iväg till mormor och morfar som blev så glada, så glada att se sitt dyrkade yngsta barnbarn (de har barnbarnsbarn i samma ålder, men de bor utomlands, så de är sällsynta gäster).
Promenad hem. Matlagning. Tjafs om att äta upp maten. Och sen: punkan på min cykel måste lagas. Skiftnyckel, och så tre och en halv trappa ner i källaren. Av med framhjulet, upp i badrummet. Såååå skitigt! Lyckades få av däcket och få i slangen och få på däcket igen, vet inte hur många gånger mina förrädarhänder bara slutade hålla i grejorna, men det gick. Bara pumpa kvar, och jag har en fotpump, gudskelov. Rekommenderas, förresten, det gör livet mycket enklare, man kan t o m pumpa bildäck med den och den kostar just under hundra spänn...
Då hör jag en liten röst bakom mej:
"Men oj, mamma...."
Såpaflaskan hade trillat i golvet. Och korken hade gått sönder. En grön sjö hade spridit sej över badrummet...
Det doftade ljuvligt, så mycket kan jag säga. Och jag har ett väldigt rent badrumsgolv nu. Kände mej lite som Pippi Långstrump också, sista stadiet var att hälla hinkvis med vatten ut över golvet och hjälpa till att få det till avloppet med en fönsterskrapa... Det tyckte lillen var kul!
Nu måste jag bara skruva fast framhjulet på cykeln. Det står nämligen i hallen, alldeles rent och nylagat, och håller luft.
Det går nog bra... Trots att gårdagens äventyr lämnat mej alldeles ovanligt invalid. Jag tål inte fysisk belastning, typ köra tio mil (och då har farsan ändå automat) eller skruva, bända och skura för mycket i taget.
Vänster hand fungerar riktigt dåligt. Smärtnivåerna ligger runt sju av tio. Men jag kan vila idag när jag fått junior till skolan.
Bagateller....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar