Är det bara elände?
Självklart inte. Det är bara det att... Bara det att jag behöver nånstans att älta, ösa ur mej eländet, få vältra mej i självömkan.
Det gör jag nämligen inte i verkliga livet. Där verkar jag har kontroll,tro det eller ej.
Jag intresserar mej för andra, och jag är jävligt bra på att lösa andras problem. Stötta. Hjälpa.
Kunde man aldrig tro efter att ha läst här, va? För här tillåter jag mej självcentreringen jag aldrig orkar ha i verkliga livet.
Idag: sport på tv. I like! Vän på besök, med nytt (för henne gammalt...) skrivbord till lilleman. Skruva skrivbord. Bära gammal upp på vinden - eller ska det i containern när den är öppnad? Under tiden?
Problem, men absolut lösbara vardagsproblem. Det är skönt.
Jag tror att jag kommit till beslut om den närmaste framtiden, tack vare eller på grund av kroppen.
Jag. Ska. Sjukskriva. Mej.
Kan nån tro... Ja, det känns som ett nederlag. Och nej, det känns inte som ett nederlag.
Igår sov jag en stund mitt på dagen, med vidriga mardrömmar, om dottern.
Hon hade en pojkvän som jag inte kände igen, och han attackerade mej, han rev mitt bröst blodigt, och jag försökte få kontakt med henne, jag skrek om att hon måste förstå att det han gjorde inte var normalt, jag visade de blodiga revorna på min kropp, pekade på pojken/den unge mannen och försökte nå fram till henne med att hans beteende inte var normalt.
Flera gånger var jag halvvaken, väckte mej själv med min gråt, med andnöd, men återvände om och om igen till drömmen. Försöken att nå fram till henne med skriken om normalitet...
Tolkningar är välkomna.
3 kommentarer:
ja det brukar vara så!
Lättare att ta hand om andra , bara för att förtränga sina egna problem, som snabbt kommer tillbaka til en när man er ensam med sin tankar!
Gå til doktorn lägg korten på bordet!
T-Ä-N-K P-Å D-I-G S-J-L-V!!!!!!
Det är din tur nu!
*kram*
Kanske finns det anhörig grupper? som kan ge dig stöd?
Bra att träffa andra med samma problem, jag lovar du / ni är inte ensamma om detta!!
sen dina drömmar är ju inte så konstigt att du har dom! med allt du ´har rundt dig, du känner väl att du ger allt, och blir "uppäten" själv?
Mitt(eller ett av dom...) stora problem:
jag är ofrisk. Progressivt, neurologiskt.
Förlorade jobbet, och hoppet, för sisådär åtta år sen.
Lyckades slita mej tillbaka, omdefiniera mej själv - och nu har jag jobb. 75 %. Precis vad jag klarar, kanske lite för mycket.
Men: det är förstås så att jobbet är oerhört viktigt för mej. Jag får fan ångestattacker av att tänka på att inte jobba.
Så hur orkar man? Jag måste ju också ha ett liv... Är nyss fyllda 40, vilket innebär mycket liv kvar. Och det måste jag skapa.
Mitt vuxna liv hittills har varit barnen, alltid barnen som första prio. Hard habit to break, och det vill jag inte heller. Men hur länge är de barn?
Krävs det att man som förälder ska ge upp allt även för vuxna barn?
Där snurrar mina tankar just nu. Hur dålig människa är jag om jag vill ha lite eget liv också? Med det menar jag kraft att klara av att jobba, att betala hyran för min älskade lägenhet, att ha ork till den lille i närheten av vad de stora fick...
Det är svårt.
Skicka en kommentar