måndag 21 januari 2008

Mummel om...nyfikenhet?

När jag går ut på min balkong ser jag ofta tanter. En del jättejättegamla, med rollator (eller rullator, båda funkar tydligen att använda) och hela köret, en del ännu äldre, med stavar. De tultar. Men bestämt, och framåtsträvande.

Så tänker jag: du kvinna, hur mycket har du att lära mej? Om livet. Om hur jag ska hantera det liv jag har kvar. Om hur man accepterar att de där extralevande åren är över, åren då man föder och göder, fostrar och skyddar - finns det nån mening sen?

Jag har väl mid-life crisis. Det är nästan omöjligt för mej att skriva det svenska, det kommer för nära - medelålderskris...

För mej, som kvinna, är det så jävla definitivt: min tid som reproduktiv är över. Den har varit så viktig, den där tiden, gett så mycket självklar mening åt allt, jag har behövts!

Och nu?

De dåliga dagarna har jag svårt att se nånting alls. Jo, jag vet att den lille inte ens är fyllda sex, där behövs jag ett tag till. Som mamma. Men som mej själv?

Vissa dagar längtar jag förtvivlat efter nån. Nån som ser mej. Mej. Som människa, kvinna, person. Inte mamma.

Nån att prata med, diskutera, gräla, älska, högakta, beundra, ja, hela kitet. Den där ouppnåeliga drömmen om Kärlek, kan jag tro.

Och de där kvinnorna jag ser, vad ser de? Ser de fortfarande mening och glädje?

Jag skulle vilja göra en artikelserie om dom. Långa reportage, om livet, om åldrandet, om hur det är att leva ett helt liv, att inte vara mitt uppe i barn-och-man-och-karriär, hur det är att finnas och vara då allt det där är överståndet - för visst måste det finnas mål och mening även då?

Kanske är det en blandning av dödsrädsla och dödslängtan. Maktlöshet och modlöshet tar på nåt vis över, men nyfikenheten, den där som gör att jag valt det yrke jag har, den finns alltid. Det finns ingen avstängningsknapp!

Just nu: bränner ljudböcker, försöker undvika att ringa till avdelningen eftersom jag måste det för att kolla om dottern 1) haft permis över helgen och 2) i så fall kommit tillbaka.

Hon skulle ju ha ringt och berättat. Men det gjorde hon inte. Förstås.

Så jag har njutit av att vara mamma och behövd, spelat spel, läst böcker, lyssnat på hur den lille den sista kvällen för den här gången legat i sin säng och sagt:

"Det här är så skönt, mamma!"

när vi bara varit där i sovrummet, i var sin säng, med var sin bok, i tystnad. Men tillsammans.

2 kommentarer:

Anonym sa...

om hon nu har haft permis och inte kommit tillbaka , då ringer de vill dig? hon är ju inte myndig?
Sen kan du väl ha den överenskommelsen med avd? att dom ringer när hon går på perm /varit på perm?
Om du nu vill veta?
-----------
va mysigt du o den lilla har haft *avis* ;)

Mummel sa...

Har diskuterat saken huttifnutton gånger med avdelningen - men de vill, förstås, att hon ska ta ansvar för såna där saker.
Vilket hon inte gör. Och vilket de borde ha lärt sej vid det här laget!
Det ligger en lapp i hennes papper, där det står att jag kräver att få info om hennes permissioner. Men: patientens väl och ve går före anhörigas, hoppsan hejsan. Så ska det väl också vara, men jag kommer att få en hjärtattack då polis eller sjukhus ringer mittinatten en helg hon har permis utan att jag vet det...

Några månader till är hon omyndig. Sen börjar det riktiga helvetet.

<