Ok. Vissa saker vet jag. Lik förbannat gör jag fel...
Man skall icke pumpa ett däck innan man monterar tillbaka hjulet på cykeln.
Sådär. Nu har jag erkänt min dumhet!
Annars: paniksamtal in till avdelningen, jag måste få prata med nån, helst läkaren, men kontaktperson går bra. Få veta om hon pratat med dom om det vi diskuterade igår. Om att hennes försvarsmekanismer nu slår till med full kraft. Vilket innebär att allt som kan bli positivt måste sabbas. Fan också.
Igår sa min lille son nåt så fantastiskt tänkvärt. Jag hade ju irrat runt hit och dit och överallt och försökt hinna med allting och när vi väl var tillbaka med föräldrarnas bil hittade jag inte garagenyckeln. Den hade blivit kvar i en eller annan väska, och det gav förstås genast ångest.
"Nu får jag skäll", sa jag.
"Nej, det får du inte", sa han. "Mormor och morfar skäller väl inte på dej!"
"Klart att de gör, de är ju min mamma och pappa", sa jag, "du kan tro att de har skällt på mej då jag har gjort dumheter!"
"Men nu är du ju vuxen", sa han. "Då skäller de inte."
Gullunge. Han har många kloka tankar i sin lilla skalle, den där...
2 kommentarer:
*hoppas du har fått prtat med nån på avd?
*skrattar* åt lillemann´s kommentar *söt*
Jag har pratat.
Fördelen med stället hon är på nu är att de sett många, många med den störning hon har. Och inte kan manipuleras på samma sätt som vi vanliga dödliga.
Det känns tryggt. Och det känns jävligt bra ATT hon pratade, med mej... Och sen tog samma sak, samma rädslor, med personalen.
Lilleman är mitt glitter. Han är helt enkelt skitrolig. Fast väldigt sexårig. Det är inte så roligt alla gånger!
Skicka en kommentar