Jag har skruvat upp stickningen ett steg - nu mixtrar jag med fingervantar. Eller torgvantar, snarare. Utan fingertoppar, alltså, allt för att underlätta utomhusjobb i kyla. Det är svårt att skriva och fota med heltäckande vantar...
Därtill promenader. Med och utan stavar. Små kortisar, till att börja med. Lite rutin har jag skaffat mej under dessa sjukdomsår, jag vet att det är vansinne att gå ut hårt. Det slutar nämligen med totalt handikapp = noll fysaktivitet på dagar. Eller veckor. Easy does it, så att säga. De första åtta veckorna är värst...
Eller värst är det faktum att man måste schemalägga sej. Det går emot min bohemiska natur. Jag är jävligt ostrukturerad, egentligen. Det är bara livet som tvingat på mej en massa stenhård rutin, bara så att det ska funka med all vardag. Kanske är det därför som jag så förtvivlat kämpar emot min sista ostrukturerade bastion, mej själv?
Nåja.
Idag blev det promenad, och matinköp. Det är bra gjort. Heja mej!
Motionscykeln står och gnäller i sovrummet, och det får lov att bli nån mil sen. Med qi gong som stretch efteråt.
Visst är jag duktig? I teorin. Vi har inte sett att det hänt än.
Ljudbok: Denise Mina, Vargtimmen. Den är bra att sticka till.
2 kommentarer:
har du eller dottern läst ZEBRA flickan? den är bra men jobbig men den slutar gott;)
*kram?
Jodå. Jag har, iallafall.
Kan säga att det tyvärr är så att böcker i den "genren" - som Berny Pålssons Vingklippt ängel - ofta fungerar som triggers för töserna som mår så här...
Om ett par år tror jag att hon kan läsa "från rätt håll" - det som varit är nån sorts skruvad romantisering av självskadebeteendet, hon/de hänger sej fast vid den lättnad som beskrivs genom självskadorna....
Skicka en kommentar