Nu har förrädarkroppen gett upp.
Snart måste jag ringa min chef och säga att jag inte kan jobba.
Det är ett sånt nederlag att jag inte ens orkar börja beskriva det i ord.
Hur ska jag orka fortsätta, med allt, om jag därtill måste orka hantera det faktum att jag inte är en värdefull människa, ens?
Jag måste börja ta hand om mej. Men jag vet inte var jag ska ta kraften ifrån.
2 kommentarer:
Ja du , du måste absolut börja tänka på dig själv!! *bums*
varför inte lägga in dig ta det lungt stänga av ?
mot världen bara prata prata om du vill?
Och jag håller med dig, låt sjukvården hjälpa din dotter med hembesök , hämta greier osv, därför vi är där!
Föräldrar särskillt mammor behöver avlastning!!
*kram på dig* jag hittade hit via plastfarfar
Tack ska du ha...
Började givetvis grina av din kommentar, ett tecken så gott som något på den allmänna utmattningen!
Om det "bara" vore dotterns sjukdom, då skulle jag nog klara det. Eller "bara" min egen. Eller "bara" att kämpa med att lyckas jobba, eller vara en bra mamma åt lillebror, eller ekonomin...
Har iallafall avsagt mej ansvaret för dotterns pappa. Orkar inte kämpa med att försöka engagera honom längre, har hållit på med det i ... typ 17 år!!! Nu får myndigheterna sköta kontakten med honom, med info om henne de få månader som är kvar tills hon är myndig. Och om han försöker att sätta käppar i några hjul, då j**lar!!!
Tack igen. Jag ska försöka att ta lite hand om mej. Vila. Promenera. Nånting.
Skicka en kommentar