Jag är rädd.
Min mamma är på sjukhus, och jag är väldigt, väldigt rädd.
Trots allt - bara att de finns, att veta att de trots alla mina fel och brister finns där, betyder så mycket.
Jag vill inte att någon av dom ska försvinna innan vi lyckats hitta varandra.
Min pappa är ännu räddare, det hörde jag på honom igår då han ringde.
När jag var där på eftermiddagen var hon dålig, riktigt dålig, och lika vrång som vanlig.
"Varför ska jag åka till sjukhuset, de kan ju ändå inte göra nåt!"
Arg blev jag. Och röt. Röt att det var väl för fan just på sjukhuset som de kan göra nåt...
Så han tog henne med till akuten, och det var nåt som inte stämde på EKG:et, två stycken gjorde de, två omgångar blodprover, och de skulle skicka henne på röntgen när de skickade hem far.
Nu är det väntan. Inga svar om nånting än, men jag hoppas på njursten. Eller gallsten. Eller magsår, vad som helst utom hjärtat.
Jag är, trots att jag för x antal år sen bestämde mej för att inte vara det, sambandscentral. Ringde alla systrarna, och fick alla frågor jag inte kan svara på.
Väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar