Mummel om materiella knäckfrågor

Haft sammanbrott. Igår.

Och det löjliga är att det som behövdes för att göra mej till en tårdränkt liten dallrande geleklump - var bilen.

Den slutade att gå. Bara sådär. Fast det var lögn, det var det. Inte bara sådär. Det är en gammal skitbil, 18 år gammal, och har krånglat och krånglat och krånglat, men ändå gått.

Den har räddat livet på mej i vinter, den bilen. Utan den hade jag varit totalt knäckt för länge, längesen.

Frågan nu är: vad gör jag nu??? Jag vet inte ett skit om bilar. Mina krav på bilar är enkla, de ska gå. Hur de ser ut spelar ingen roll, hur gamla de är spelar ingen roll. De ska bara gå.

Nu gör inte min det.

Till det positiva, då. När jag stod där, i en korsning, förstås, med död bil, öppnades ett fönster i ett hyreshus precis bredvid. En kvinna lutade sej ut och frågade om jag behövde hjälp. Vilket jag gjorde, eftersom min enda hjälp var och spelade bridge, believe it or not... Stod där och tänkte att det inte är mer än ett par hundra meter hem, jag kan nog klara att knuffa dit bilen (ha! Där framgår det tydligt att jag visst fortfarande tror att jag är stålkvinnan...), men erbjudande om lån av parkering just runt hörnet kom förstås som en gudagåva.

Sen råkade en vän köra förbi. En stark en, och därmed var saken klar. Jag (ryggskadad och klen), kvinnan i fönstret (som också hon var ryggskadad och klen, visade det sej) och så kompisens starka make knuffade lätt den lilla röda Renault 5:an runt hörnet.

Men. Sen när jag kom hem bröt det lös. Gråt och gråt och gråt, uppgivenhet och tankar på att näää, det här var fanimej sista strået, nu orkar jag inte hålla på med att försöka ordna allting hela tiden, jag vill ha lugn och ro, jag vill att saker ska gå lätt, för fan!!!

Vad jag gör snart är att ringa den bridgespelande fadern och be honom ta med sin bogserlina, och eventuella kunskaper i att byta tändstift...

Vill inte skrota bilen än. Vill att den ska gå över vintern, för jag har ingen som helst möjlighet att köpa en annan bil.

Jävla förbannade kroppjävel. Jävla mej som inte klarar att jobba heltid och ha några som helst ekonomiska möjligheter att känna mej trygg (sjukersättningen på de där 25 %:en jag inte kan jobba är inte många kronor, kan jag säga!). Jävla liv som bara bjuder taggtråd och jobbigheter.