Det är konstigt. Helgens totala elände blir till nåt positivt.
Åkte bort till dottern med lite grejor, och hon är så vacker, och kan bli så stark om hon bara kan ta till sej sina "segrar"...
Vi pratar så mycket nuförtiden, och jag förundras över den förändring jag kan se, hur hon, trots att hon faktiskt inte förstår försöker ta till sej idéerna, sätten att resonera, tanken att det faktiskt kan finnas andra sätt än hennes att se på saker och skeenden.
I min mage finns en liten klump. En liten varm, varm klump av glädje och hopp och förundran. Jag behandlar den som det mest värdefulla i världen. Den är skör, den där klumpen, men jag ska ta väl hand om den och inte låta den drunkna i det svarta som kommer.
Det kommer, det vet jag. Så är det bara, så är hon bara, men jag är övertygad om att den där klumpen är nånting som kommer att finnas kvar.
Kanske tillochmed växa.
4 kommentarer:
Hej! Jag har läst din blogg.och känner tyvärr igen mycket av vad du skriver..
Man pendlar mellan hopp och förtvivlan,jag känner mig inte som den människa jag en gång var utan som att man står på sidan om och tittar på andra när dom lever ett normalt liv,ett liv man tidigare själv oxå hade..
Just så.
Tänker det ofta, som "vilken film kan det här vara", nån mörk hemsk fransk sak...
Vet inte hur man klarar sej. Men jag vet att vi är många, många, många.
Och tyvärr är vi nog många som oxå känner sig maktlös när det gäller att få rätt hjälp från landsting å kommunen..man känner själv ibland vilken sorts hjälp som skulle vara bra för ens dotter,men som vården är uppbyggd,så funkar det inte så praktiskt.
Hur ofta luften och energin gått ur en,går inte att minnas,men som tur är lyckas jag oftast,söka nya möjligheter och en tro på att allt ska lösa sig,ja det är väl förmodligen en sorts förträgning kanske? Men bättre det än att alltid känna hopplöshet och rädsla.
Det löjliga är att jag jobbat mycket med det strålande nya förslaget att "samla barnpsykiatrins krafter" så att de kan "fokusera på de svåra psykiatriska fallen" och lämna över resten till "den första linjen" - skola, socialtjänst, primärvård.
Så jävla idiotiskt. Det finns ingen kunskap, ingen kompetens, inga resurser inom dessa myndigheter att vare sej "hitta" eller ta hand om alla dessa barn som upplever psykisk ohälsa idag - och vem fan ska kunna bedöma vem som är aktuell för nya "superbarnpsyk"???
Gud hjälpe alla familjer som har denna framtid. Nationella utredningar, my ass...
Skicka en kommentar