Jag kan inte sluta att älta den här jävla föräldrasituationen, det äter upp mej, river och sliter och gör mej alldeles förtvivlad - och lik förbannat förmår jag inte ens tänka på att lösa det.
Jag känner mej som om jag förminskar mej själv. Jag, som alltid jobbat med det här med att vara accepterande, respektera andra och deras åsikter/inställningar/uppfattningar, jag kan inte förmå mej själv att ta det där första steget den här gången.
Vet varför, sådär i princip. Jag har tagit mycket skit genom åren, sörjt mycket över vilken skillnad det görs på barn och barnbarn från deras sida, men så länge det rört mej har jag inte agerat.
De senaste åren har jag satt gränser, det har jag, men inte alls såhär.
Skillnaden är att det är mina barn det handlar om. Eller ett av dom, då. Och det, mina vänner, det har jag aldrig accepterat.
När de försökt sej på samma grejor som de utsatt mej för på mina barn så har det tagit hus i helvete, kan jag lova. Det har varit gånger som det varit otroligt nära brytningar, och det har alltid varit när mina barn utsatts för nånting (som när morfar blev helt galen på då 4-årige lille, röt och gapade och tog hårt i armen, och den lille sen bad om ursäkt för de han gjort men morfar inte hade en tanke på att säga förlåt tillbaka, då talade jag faktiskt om att om han inte kunde vara karl nog att säga förlåt för dumheter han gjort ville jag fanimej inte ha honom i mina barns liv, det gjorde jag...), och det är samma sak den här gången.
Det äter mej. Det äter upp mej att jag inte kan uppnå det jag strävar mot. Generositeten och respekten och acceptansen för olikheterna. Jag säger inte att jag vill acceptera det de tycker eller säger, jag säger att jag skulle vilja vara storsint nog att acceptera att det är så. Att jag inte kan förändra det, och att jag får lov att respektera våra olikheter om vi ska kunna ha en relation.
Kanske är det vid den brytpunkten jag befinner mej nu? Där jag faktiskt måste inse att olikheterna är för stora, att jag inte klarar av att lyssna på deras okunniga, respektlösa, nedsättande och otroligt sårande kommentarer vad gäller mej och, i första hand, min dotter?
Men när min far har mage att säga att "du måste försöka uppfostra lillebror ordentligt" då jävlar... Som om det är mitt fel att min dotter är psykiskt sjuk. Som om det är min "uppfostran" som gjort henne sådan.
Jag frågade vad han tyckte om mina söner, var det nåt fel på dem också, eller? Nej, det kunde han väl inte påstå. Men ändå, liksom.
Kanske är det hans egen desperation som gör att han ger sej på mej, hans egen impotens, hans oförmåga att påverka, göra nånting bättre?
Kanske hittar jag på ursäkter för att göra det lättare för mej nu, lättare för mej att inte gå sönder av deras verbala karaktärsmord?
Jag var så nära att fråga honom om han ansåg att hans egna föräldraegenskaper låg så högt över mina att han hade rätt att öppna käften överhuvudtaget, men behärskade mej. Jag vill inte sjunka till hans nivå. Han var aldrig hemma, så det var väl lätt att vara en perfekt far, sådär i teorin, kan jag tro. En och annan predikan fick man väl lyssna på också. Och han gav mej stryk en gång, det glömmer jag aldrig. Jag tror jag var sådär 3 eller 4 år.
Kärlek utan krav? Aldrig. Det förekommer inte. Stöttning i svåra situationer? Skulle inte tro det. Jag hade en utmattningsdepression när jag var sådär 27-28 kanske, efter en del års studier på mer än heltid med två rätt små barn, extrajobb, operation på en unge, den andre påkörd av en bil med ganska svåra skador som följd, bakteriell lunginflammation och ovanpå det ett sönderfallande äktenskap - och det var förstås mitt eget fel alltihop. Om jag bara hade... Om jag inte hade... Och depression, vadå, ta dej i kragen...
Nejnejnej... Jag vill inte bli bitter, inte sitta och minnas all den där skiten, inte fastna i oförmågan.
Jag vill kunna förlåta och gå vidare med mitt liv, med eller utan dem.
Skuldtrippen, den glömmer jag ju - "det är ju inte lång tid kvar för oss nu..." med darrig stämma. De kan lätt leva femton tjugo år till båda två, och jag förstår fanimej inte varför de inte vill göra det med barn och barnbarn.
Där har vi det: jag förstår inte. Jag förstår dem inte alls, och därmed så... Ja, vad?
3 kommentarer:
Jag kan ju inte skriva att jag blir glad, men att läsa dina ord känns tröstande, eftersom min relation till föräldrarna påminner om din. Även mina barn drar sig undan, de är trötta på att höra att de inte duger i mormors ögon.
Jag har väl mer eller mindre stängt av, är så oförskämd att jag låter bli att svara när deras nummer kommer upp på displayen. Alltid denna självömkan och sedan korsförhör om hur det går för barnbarnen, varför de inte lyckas bättre med studieresultat, varför inte 23-åringen bedriver högskolestudier bla, bla, bla.
Med min ryggsäck är jag ganska lättad över att det inte är värre än vad det är med mina barn.
Det där uttrycket att "blod är tjockare än vatten" klingar rätt falskt. Jag försöker skaffa mig ett nätverk omkring mig med människor som verkligen bryr sig och står kvar när det stormar. Sådana som älskar mig och mina barn även när vi inte är på topp.
Varm kram!
Precis...
Syndomsyndomochhurgårdetegentligenförbarnen?
Kan väl aldrig sluta väl (med en sådan mor sådär underförstått...)
Men det känns så jävla sorgligt. Har fått hem storsonen nu, och han blir förbannad och ska försvara sin mor och jag säger att det faktiskt inte är hans problem - mina känslor är mina, han ska ha den relation han klarar av med sin mormor och morfar.
Det är kanske den lille jag oroar mej för - men han har blivit mer och mer ovillig att hälsa på dem. Han trivs inte där, säger han, och jag klandrar honom inte, det är "rör inte" och "var försiktig" hela tiden, han får inte finnas... När han är sej själv är han "för vild", och hur fan kan de tro att en 7-åring ska sitta stilla och lyssna på vuxenprat?
Men trots det - så gråter jag. För det ÄR för sorgligt!!!
Mummel. Man ska gråta och det är sorgligt. Försöker acceptera det jag inte kan förändra mina föräldrar. Trots att jag (nästan) accepterar har jag min fulla rätt att vara ledsen över att dt ser ut som det gör.
Under många år drog jag mig för att åka och hälsa på på föräldrarnas landställe. Att vara där innebar att jag från morgon till kväll fick hyssja på barnen som inte fick varken höras eller synas. D.v.s. inte vara de små pojkar som de var. Jag var helt slut efter en vistelse därute.
Barnen trivdes såklart inte och särskilt min pappa kunde få riktiga spel över barnen. Insåg att jag var ett oerhört stillsamt barn som alltid lydde och aldrig störde. Alltid ängslig för att inte duga eller att inte vara till lags. Usch! Det känns iaf som om jag bryter ett familjemönster, att mina barn är älskade och duger trots att de har fel och brister.
Därmed inte sagt att jag älskar deras fel och brister.
Styrkekram igen!
Skicka en kommentar