Mummel om ryggrad

Nu har mina mr-resultat kommit.

Fem diskbråck, and counting, tydligen, en del buktande diskar också.

Och jag blir så jävulens deprimerad... Å andra sidan förklarar det ju varför det har blivit lite jobbigare och jobbigare för var dag de senaste åren. Nackdelen med att vara van att leva med ständig smärta och smärtlindring - man vill inte, eller kanske förtränger man, nya symtom, förhöjda smärtnivåer.

Grejen är ju att det inte finns nånting att göra åt saken - det är bara att ta sin verklighet (och sin jävla förrädarkropp för det är ju den enda man har...) och springa med den. Och när det inte går får man gå, eller krypa, eller åka permobil...

Okej. Ändrad vårdgrad. Önskemål om utflykt till fik. Så nu ska jag försöka få min skruttiga ryggrad i lite kläder (resten av kroppen också...) och hämta mitt älskade barn och tillbringa lite quality time utanför de där vidriga låsta dörrarna på sjukhuset.
Och det blir bra. Det blir jättebra, för då behöver inte rumskamraten sitta på ett plåster på oss och ta över och osa avundsjuka.

Jag tror att hon hyser definitivt negativa känslor inför mej, bara för att jag finns. För att jag finns för min unge medan hennes egen mamma inte finns för henne.
Jag vill prata ifred med min dotter. Är jag en dålig människa då? Det är inte så att jag inte känner med rumskamraten, hon är djupt deprimerad och har sen tio år ägnat sej åt självmordsförsök efter självmordsförsök - men hon har två barn.

Det kanske får mej att utstråla negativitet? Eller kanske är det så att jag på något sjukt sätt är avundsjuk på henne? Att hon skiter i att hon har barn och försöker dö trots det?

Alla mina tankar som rört sej runt självmord har ju stoppats mycket effektivt av just detta: mina barn. Tar jag den feges väg ut lämnar jag bara över all skit och alla problem till mina barn, och den rätten har jag faktiskt inte.
Svåra frågor, men det där är faktiskt nånting som jag brottats med av och till i sisådär femton år, om man undantar tonårstiden. Tonårstiden är ett särskilt kapitel, där tror jag de allra flesta vid ett eller annat tillfälle tänker i termer av att "jag orkar inte med det här, jag vill inte leva längre, det är för svårt".

Sånt som kallas psykisk ohälsa, m a o. Psykisk ohälsa på grund av att livet ibland är svårt att leva, det är knöligt att klara av, och dipparna är olika djupa. Ibland klarar man det själv, ibland behövs hjälp, tio kognitiva behandlingar, fixat... Och sen, nästa gång, vet man ju att man överlever, även om det inte känns så.
Inte psykisk sjukdom, alltså, men lika svårt när man är mitt i det. Vet inte var jag själv befinner mej just nu, men skulle jag gissa är etiketten "avstängd". Distanserad. Förträngande. För om jag verkligen tillåter mej att känna det jag nog egentligen känner skulle det nog gå åt pipan ordentligt...

Och nu blev det ännu ett jättelångt inlägg... Jag blir aldrig någon bloggare. Jag är en vräka-ur-mejare.

Spelar ingen roll. Min blogg, min livlina, mitt sätt att inte implodera...