Det går inte.
Ännu en överdos, med lite sönderskurna armar som krydda på moset, och den här gången var det värre än nånsin, mycket mycket värre - för det jävla hoppets skull.
Att skaka på nätterna och jobba på dagarna ger en något surrealistisk uppfattning om vad som kan vara verklighet. Jag försöker. Försöker fortsätta orka.
Och att toppa med: storgräl med mina föräldrar. Det gör så satans ont att inse vilka små inskränkta människor de är, min mor och min far. Jag är så.... Besviken? Förtvivlad? Rasande? Ledsen? Alltihop?
Kanske särskilt på min far. Han sänkte sej så lågt, och bara det blir på sätt och vis som ett ordentligt trauma. Min pappa? Sån?
Nu vet jag ingenting igen. Förutom att vi lever, allihop, och att min stora son kommer hem på ett par dagar vilket kommer att göra min lille son alldeles överlycklig.
Mitt i det ska jag försöka fortsätta bara orka. Lite till.
3 kommentarer:
Vet inte vad jag ska skriva. Allt blir så fjuttigt eller flåshurtigt. Kraft, det önskar jag dig - pröva att be om du törs...
Föräldrar, de där som man innerst inne hoppas att man kan räkna med - eftersom man själv aldrig själv skulle svika sina barn (iaf inte på det sättet), jag vet precis hur jäkla ont det gör.
Jag märker hur jag undviker kontakt med mina, speciellt mamma, hon svek rejält när jag mådde som sämst. Hon ville inte bli medberoende så hon valde istället att bli helt empatilös.
Försök att ta en dag i taget, eller en timme i taget.
Styrkekramar!
Ja. Lite till. Det är allt vi kan göra. Bara andas. Och glöm inte att ta hand om dig själv. Kram!
Ber gör jag, till alla positiva krafter i universum. Och jag förstår så otroligt väl det där med medberoende, även om det väl i mitt fall kan kallas "möjliggörande", och jag vet ju att det går att stå kvar även om man väljer att inte fortsätta som möjliggörare... Tough love, kanske, men det går. Nu har vi en bättre relation än nånsin, jag och dottern, kanske just för att jag håller mina gränser - men alltid, alltid står vid hennes sida och älskar henne även om jag inte älskar de beteenden hon har eller de saker hon gör...
Ett andetag i taget. Det var vad jag sa till en av dotterns medintagna igår, och jag försöker verkligen gå på mina egna råd... Mycket lättare att finnas för andra, stötta och hjälpa andra, än att hjälpa mej själv. Varför ska det behöva vara så?
Kanske är jag rädd för att bli egoistisk. Kanske är det så.
Skicka en kommentar