Misstag att inte pressa

Har haft sån ångest senaste veckan, känt mej ledsen och deppig, tänkt en hel del helt bisarra tankar om att jag nog inte borde få ha det så här bra, att jag nog borde säga till min käraste att det är lika bra att vi lägger ner alltihop, att den här sjukskrivningen kommer att bli det som knäcker ekonomin till syvende og sidst, att...

Ja, med sånt. Mycket mer sånt.

Igår fick jag hem dottern, och insåg ännu en gång att det är hennes ångest jag känner, och sen får folk tro vad de vill om sannolikheten i detta uttalande.

Det kommer fram att hon givetvis inte fixat att ta hand om sin ekonomi, hon blev ju avskriven från soc då hon for till senaste behandlingshemmet i vintras, och det bestämdes vid vårdplanering efter nyår att hon ska över från barn- och ungdom till vuxen eftersom 20-årsdagen närmar sej.

Inget har hänt. Givetvis. För hon står ju där utan kontaktperson som hjälper henne med myndighetskontakter, med räkningar, med planering...

Så nu vågar hon inte vara hemma, säger hon, nu tror hon att kronofogden ska komma och knacka på närsomhelst, och hon har ingen aning om vad hon ska ta sej till.

Så vad kan jag göra? Jag kan peppa henne, inte mer. Jag kan tala om för henne att hon givetvis kan skaffa internetbank - och beskriva exakt hur. Att hon kan gå till biblioteket och boka en gratistid för att betala räkningar. Och jag kan ge henne numret till soc-receptionen där de kan lämna en lapp till en handläggare som kontaktar henne så att hon slipper ringa upp.

För hon fixar inte att ringa upp människor hon inte känner.

Det går runt runt runt och det går snabbt åt pipan.

Vad hjälper det då att jag säger att hon måste ta det här nu, att den ångest det innebär att be om hjälp i rimlighetens namn inte kan vara mer än en mild västanfläkt jämfört med ångesten det innebär att gå omkring med detta hängande över sej???

Idag gick hon till banken. Idag sa hon att hon ska ta kontakt med soc. Och jag känner att jag just nu har gjort allt jag kan, men att det inte är nog, aldrig är det nog, alltid kommer det nytt och mera och jag blir mer och mer förtvivlad eftersom jag aldrig nånsin räcker till.

Igår grät hon som en liten unge och sa att mamma, jag orkar inte, jag vill inte vara vuxen, jag klarar ju inte av det, och jag tänkte att jag vet precis vad du menar - jag klarar inte heller av att vara vuxen, att vara mamma.

Jag klarar inte av det. Och ändå fortsätter jag. Varför fortsätter jag?