Mummel om att vara "naiv"...

En del saker är man, annat är principer man helt enkelt bestämt sej för att leva efter, och just nu är det sånt jag funderar över.

Såhär:
Jag har en läskig förmåga att hitta människors svaga punkter, kalla det intuition eller vad du vill, men så är det. En gång i tiden tvekade jag inte att använda mej av den förmågan, jag tvekade inte att drämma till där jag visste att det skulle göra mest ont, kapa folk efter fotknölarna...
När jag var sisådär nitton, tjugo år tog jag beslutet att aldrig göra så mer, eftersom jag insåg att den som mådde sämst av det faktiskt var jag. Därtill är det ju inte det lättaste att reparera relationer, må det vara bekantskap, vänskap eller kärlek, efter en sån grej.
Det var ett principbeslut.
Ett annat, som kom långt, långt senare, var att jag skulle fortsätta att vara "naiv". Vad jag menar med det är att jag utgår ifrån att människor är goda, och fortsätter med det tills motsatsen är bevisad. Givetvis kostar den inställningen en hel del, givetvis finns det folk som "utnyttjar" mej - i så motto att de höjer kraven efter hand, tar emot det jag ger med öppna händer utan att vilja, eller kunna, återgälda - givetvis tycker många, många människor att jag är en komplett idiot som fortsätter att låta mej "utnyttjas"...

De förstår ingenting. Jag ser vad som händer, och jag väljer vilka människor jag vill ha i mitt liv, med öppna ögon. Jag väljer också vilka människor jag inte vill ha i mitt liv, och det är förstås nåt som kommit med år, mognad och erfarenheter. Jag står inte kvar och tar skit som jag gjorde förr.

Ibland händer dock saker som väcker den lilla jävul jag valde bort för så många år sen. Ibland stöter jag på nån som jag verkligen, verkligen vill kapa utmed fotknölarna.
Som nu.

Min kärleks förra relation var lång, av-och-på, och rätt destruktiv på så vis att kvinnan i fråga krävde mer än hon gav. Han skulle låta bli alkohol - hon festade ofta. Hans vänner dög inte, hans familj dög inte, han dög inte - jag skulle kalla det kontrollbehov, hon kallade det "att vara ärlig".
Ni vet, sån typ av ärlig där jag minsann får säga vad jag tycker även om det innebär att jag sårar och skadar för jag är bara ärlig men ingen annan får ha åsikter om mej???

Nåja. Hon messar och ringer fortfarande, och det förstår jag. Jag menar, om man hållit på och fnattat fram och tillbaka i tio år, gjort slut och sen efter ett tag gett sej i lag igen är det förstås självklart att man tror att det ska bli så igen?!?

Har inte ett dugg emot det, eftersom kärleken berättar. Det vore nog skillnad om han smusslade med det - tror jag. Nu bryr jag mej inte det minsta, jag väljer att känna mej alldeles trygg i min relation och tror inte för en sekund att kärleken vill annat än att vara med mej.

Vad har detta med nåt att göra, då? Jo, såhär: vid ett av de samtal de haft (jag tror att ursäkten hon hade för att ringa var att hon behövde skjuts hem efter en fest...) drar hon upp min dotter. Frågar om kärleken vet att min dotter har borderline? Frågar om kärleken vet vad det innebär?

Och ja, just nu är en av de stunder jag verkligen verkligen känner mej sugen på att kapa... Jag känner ett stort behov av att lappa till den där människan verbalt så att hon inte reser sej på flera dagar. Eller veckor...

Hur tänker en människa som gör så? Jo, jag fattar, hon vill ha honom tillbaka och tycker att ett psyksjukt barn är en himla bra väg att se till att den nya försvinner - men ändå???

Som det nu är har hon inget att komma med, eftersom jag och min käraste har lagt alla kort på bordet, vad gäller ungar och vad gäller ex. Jag vet med min hjärna att hon bundit ris till egen rygg, att det är ett väldigt patetiskt försök att förstöra jag ser, men i mitt hjärta blev jag lik förbannat alldeles rasande!
Hur vågar hon? Hur vågar hon använda min älskade unge som något slags vapen?!? Så inser jag att det är nog nånting hon är: hon är en sån människa som till vilket pris som helst, på bekostnad av vem som helst, vill höja sej själv. Framhålla sin egen förträfflighet genom att sänka andra. Och jag mår lite illa vid tanken på vad hon kan säga och göra för att komma åt mej...

Nåja. Här kan jag vräka ur mej, eller hur? Här kan jag erkänna att om jag nån gång, nånstans, får möjlighet kommer jag att ge igen...

Eller inte. Definitivt inte. Jag har ju nämligen valt bort den där förmågan, och jag både vill och tänker fortsätta att vara "naiv".
För min egen skull. För min egen skull sänker jag mej aldrig i livet till den nivån, och jag undrar hur en medelålders kvinna med egna barn blev sån. Jag hoppas att hon är så självgod att hon aldrig förstår hur hon nedvärderar sej själv genom att göra nånting sånt...

Och sån är jag. Dubbel - men aldrig i relation till andra. Och vad som händer inne i mitt huvud, ja det är ju faktiskt nåt jag inte behöver vare sej agera på eller berätta om om jag inte vill!