tisdag 27 april 2010

Mummel om skrik och panik...

Ok.
Natten har varit lång och vidrig, helt i klass med de värsta.

Vid midnatt kom ett sms, dottern hade åkt in till akutpsyk i Stora Staden och väntade på att få träffa doktor. Kvart över två kom nästa meddelande: hon hade blivit hemskickad.

Så jävla typiskt. När hon söker hjälp, efter all denna tid av vägran att söka hjälp, får hon ingen. Och grejen är att vi pratade med hennes kontaktperson på psyk igår, pratade om att det kanske vore bra om hon fick vara inlagd tills det är dags att åka, sådär för säkerhets skull.

Och hon sökte hjälp - men fick alltså ingen. Var hon är nu vet jag inte, så ångestnivån är hög, liksom toleransnivån, främst p g a sömnbristen, kan jag tro.

Så kommer nästa stressmoment som ett brev på posten. Rent bokstavligen: beskedet från försäkringskassan. Som givetvis betalar halv sjukpenning eftersom jag jobbat halvtid under månaden som gått. Problemet är att jag inte får nån lön från arbetsgivaren förrän nästa månad...

Ja, jag måste ringa lönekontoret och försöka få dem att hjälpa mej. Jag vet. Men det är ibland precis lika svårt för mej som det är för dottern att lyfta luren och ta de där samtalen.

Så nu gråter jag. Tycker synd om mej. Har ångest. Och låtsas att det beror på att jag inte har pengar nog för att klara mej den här månaden.
Lättast så.

5 kommentarer:

olgakatt sa...

Om något av allt detta är förvånande är det väl att det faktiskt kom pengar från FK!
Måtte dottern - och du - hålla ut tills hon får sin plats på behandlingshemmet.

Tänk om det funnes nåt sätt att hjälpa...

Anonym sa...

Det är inte ett dugg konstigt att du blir ledsen och får ångest. Så mycket orosmoln på din himmel...

Det är så jävla typiskt psyk att skicka hem. Skita i. Fattar inte hur det är tänkt att fungera! Din dotter borde inte blivit hemskickad. Jag förstår att du är rädd nu. Hoppas inget hinner hända innan hon flyttar till behandlingshemmet. Jag hoppas hon fixar det här. Och att du klarar det. NI kan fixa det här. Håll ut. Och KRÄV hjälp av psyk, de måste ju inse allvaret.

Tusen varma kramar till dig!

Systerdyster sa...

Mummel. Det ÄR synd om dig just nu. Jag befinner mig i en liknande situation och allt är bara tungt som om en våt yllefilt låg över mig. Har en massa saker/papper att ta tag i och grips av ångest och får ingenting gjort. Minsta sak blir ett oöverstigligt berg att klättra upp på och mina kontakter med j**la FK får mig att bli sjukare än vad jag egentligen är. Hoppas att tiden fram till behandlingshemmet blir uthärdlig, både för dottern och för dig. Kramar!

Y sa...

Jag gråter också för dig. Det ÄR synd om er. Vet bara inte vad jag ska skriva som är klokt nog, din värld är främmande för mig i visst. Kan inte dela med mig av erfarenheter som tröstar. Tänka hjälper inte mycket, men kanske blir man mindre ensam.

Yvonne sa...

Tänker på er - och skickar en styrkekram!

<