Mummel om dissa...

Dissociera, that is.
Det är vad jag gör nu, befinner mej i ett dissociativt läga - men är samtidigt rasande.

Arg som fan är jag, och redan kommer konsekvenserna jag inte vill befatta mej med, de där hon sa inte skulle falla på mej - för de ringde igår och undrade hur det var, hur mår dottern, hon hade inte svarat i telefonen när de sökte henne. Gudskelov och tack sades detta via röstbrevlådan, jag pratade med min lilla mamma i en annan telefon när mobilen ringde...
Så nu måste jag bestämma hur jag ska göra: ringa tillbaka, som personalen bad mej göra, eller vänta på att fröken borderline svarar på mina meddelanden och talar om för mej vad jag ska säga?

Just detta är något jag faktiskt fått nog av, att hon vänder ryggen till, flyr, vägrar att stå för sina beslut, försöker slinka undan. Kallade henne feg igår, jomenvisst gjorde jag det, och det står jag för.
För om hon nu anser att hon är så stark att hon kan avbryta behandlingen, varför är hon då kvar i de gamla mönstren? Varför flyr hon ifrån allt som ger motstånd?

Så jag gör som hon, flyr från situationen, genom att skjuta bort alla känslor. Annars skulle jag inte kunna andas, inte tänka, inte fungera alls, ge upp... Om jag skulle tillåta mej att känna skulle jag förlamas av rädsla och ångest, för så fort jag börjar släppa efter börjar det mala, och jag ser mej själv tillbaka i helvetet.
Psyk-IVA, om allt går bra. Annars dör hon.

Där slår jag alltså stopp, för otänkbara tankar är inget jag kan tillåta mej nu, inte när jag själv är så liten och ynklig, mitt i försöket att bli stark.
Då sparkas benen undan, givetvis är det så. Och min dotter vill att jag ska låtsas att allt är bra, låtsas att jag tror att hon är redo, låtsas att jag är så glad att hon vill vara tärna på mitt bröllop (och vart tog den glädjen vägen, tro?). Hon vill inte höra om vad jag känner, men det skiter jag i.

Jag behandlar henne som vuxen, och jag kräver det hon kräver av mej, att hon ska lyssna och förstå att jag känner saker, och att mina känslor inte är vad hon vill att de ska vara.

Igår, när vi satt i solen i timmar och brände upp oss eftersom det bara inte gick att gå därifrån, sa jag till henne att jag hoppas att hon inte goes borderline on me och klipper kontakten för att jag inte kan hålla käft och hålla med, och den rädslan finns förstås. Jag vet av bitter erfarenhet vad det innebär att plötsligt "bli ond" i hennes värld, hur det är att bli helt utestängd - men hon påstår att det inte kommer att hända. Ska jag tro på det?

Jag har gett ett löfte till min (blivande) man och min äldste son: hon kommer aldrig att få ta över allt igen. Aldrig mer ska hon styra mitt liv, och därigenom sina bröders. Aldrig mer.
Och ändå gör hon just det, just nu. Men det kommer hon aldrig att få veta.

Jag är ostrukturerad och splittrad, trots att alla tankar jag har kretsar runt henne och det beslut hon säger sej ha tagit. Någonstans där i röran känner jag att jag fortfarande hoppas, att jag faktiskt hoppas att hon ändrar sej, eller åtminstone gör som jag bad henne: tar ett brejk innan hon fattar några slutgiltiga beslut, och framförallt att hon tar tag i situationen som uppstått på behandlingshemmet i stället för att fly ifrån den.

Hoppet är det sista som dör.