Det har hänt igen.
Jag försöker sortera mina känslor, men det är helt omöjligt. Mest känns det tomt.
Efter den första skållheta paniken upptäcker jag att jag är stum och uttryckslös, det är knappt så jag känner att jag själv har en kropp längre.
En timme i taget. Eller en minut. Ibland är det bara en sekund man klarar, och det genom att medvetet fokusera på att andas.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Är en svikare på alla plan, eftersom jag är idélös och därtill handlingsförlamad. Alla idéer under alla år har sugit ur all kraft. Allt handlande har lämnat ett tomt skal, en överlevnadsstrategi som helt handlar om att stänga av.
Och att jobba.
Det finns uppenbarligen inget skyddsnät för oss anhöriga. Man ska finnas till hundra procent men har inga rättigheter för egen del. Resten av familjen räknas inte. Om den trasas sönder är egalt.
Jag är så väldigt trött, men upptäcker att jag har arrangerat ett reportage lik förbannat, med en annan mamma, en annan anhörig, för om detta måste det berättas. Kanske kan det ge nånting, en liten tröst för alla de andra familjerna som sitter i samma skit?
Igenkännande och känsla av att inte vara ensam kan bli det som ger en liten gnista till, som gör att de orkar en dag till.
Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar