Mummel om söndagsmorgon

Lillen bygger tält i soffan. Han planerar sitt boende ihop med Pingu och sina två sovhundar (mjukisdjuren förökar sej i smyg...), och ska även bjuda på frukost. Nu ska han mojsa ända tills jag säger till att han ska laga frukost.

Jag tror att det kan bli o'boy...

Det är solsken. Lite under noll. Ett hopp om vinter? Lite vinter med gnistrande snö skulel jag vilja ha, trots att jag vet hur det ser ut eftersom jag bådåe researchat och skrivit om det: temperaturhöjning på nära 2 grader, 20 % kortare snösäsong.

Hittills ett par dagars snö i år.

När jag var liten var det snö. 1977, och då var jag tio och verkligenverkligen uppskattade det, var det snö så inihelvete. Pappa skottade taken, och vi klättrade upp på dom med hjälp av drivorna, och hoppade sedan ner i allt det vita. Lek med döden - jag kunde ha drunknat i snö.

Nu rasade tältet. Och det förutspådda och förvarnade (från min sida) och hett förnekade (från sonens) utbrottet kommer.

Han fick bygga under förutsättning att han inte blev galen då det rasade.

Det höll altlså inte, löftet. Men han är rysligt söt när han är arg...

Mummel om leverne och vardag och annat...

Är det bara elände?

Självklart inte. Det är bara det att... Bara det att jag behöver nånstans att älta, ösa ur mej eländet, få vältra mej i självömkan.

Det gör jag nämligen inte i verkliga livet. Där verkar jag har kontroll,tro det eller ej.

Jag intresserar mej för andra, och jag är jävligt bra på att lösa andras problem. Stötta. Hjälpa.

Kunde man aldrig tro efter att ha läst här, va? För här tillåter jag mej självcentreringen jag aldrig orkar ha i verkliga livet.

Idag: sport på tv. I like! Vän på besök, med nytt (för henne gammalt...) skrivbord till lilleman. Skruva skrivbord. Bära gammal upp på vinden - eller ska det i containern när den är öppnad? Under tiden?

Problem, men absolut lösbara vardagsproblem. Det är skönt.

Jag tror att jag kommit till beslut om den närmaste framtiden, tack vare eller på grund av kroppen.

Jag. Ska. Sjukskriva. Mej.

Kan nån tro... Ja, det känns som ett nederlag. Och nej, det känns inte som ett nederlag.
Igår sov jag en stund mitt på dagen, med vidriga mardrömmar, om dottern.
Hon hade en pojkvän som jag inte kände igen, och han attackerade mej, han rev mitt bröst blodigt, och jag försökte få kontakt med henne, jag skrek om att hon måste förstå att det han gjorde inte var normalt, jag visade de blodiga revorna på min kropp, pekade på pojken/den unge mannen och försökte nå fram till henne med att hans beteende inte var normalt.

Flera gånger var jag halvvaken, väckte mej själv med min gråt, med andnöd, men återvände om och om igen till drömmen. Försöken att nå fram till henne med skriken om normalitet...

Tolkningar är välkomna.

Mummel om nederlag

Nu har förrädarkroppen gett upp.

Snart måste jag ringa min chef och säga att jag inte kan jobba.

Det är ett sånt nederlag att jag inte ens orkar börja beskriva det i ord.

Hur ska jag orka fortsätta, med allt, om jag därtill måste orka hantera det faktum att jag inte är en värdefull människa, ens?

Jag måste börja ta hand om mej. Men jag vet inte var jag ska ta kraften ifrån.

Mummel om stillestånd

Inget händer. Förutom att jag rasar, lite i taget.

Det är konstigt det där med att inte ha ork, eller mod, att våga hoppas - det tär. Sliter. Gnager ner allt till nån form av ingenting.

Livet händer. Jag känner att jag inte har kontroll på nånting alls, och nu är reserven nästan slut. Det går ut över kroppen. Min värk blir värre, muskelkramperna tilltar, svagheten breder ut sej och jag tappar allt jag försöker hålla i.

Ska man jobba då?

Än så länge, eller hittlls, har ju jobbet varit en livlina, en fredad plats, ett ställe att komma ifrån på, att få vara mej själv. Men nu?

Nu känns det som om jag inte har förmåga att producera, jag fyller inte min funktion, jag kommer inte upp i den nivå jag vill hålla - är det inte bättre för kollegona att då ha en vikarie här, nån som kan prestera hundra procent???

Men: om jag ger upp den sista grejen som håller mej förankrad i nån form av liv, i nån sorts verklighet, vad har jag då?

Visserligen kan jag sitta hemma och skriva. O ja. Oändligt navelskådande kunde det bli, en obruten flod av eländeeländeelände - men till vilken nytta?

Mummel om maktlöshet, bland annat

Jag har mina barn som skrivbordsunderlägg på datorn. De är så vackra, och bilden är givetvis tagen en bra dag. En av de sista, före överdos och kaos och värld som faller i bitar.

Allas ögon glittrar, av glädje. Hennes också. Hon är så vacker, trots att håret som hon rakade av i våras inte hunnit växa värst mycket är hon vacker. Tillsammans med sina bröder glittrar hon, och jag kommer alltid att minnas den där dagen.

Efter det - maktlöshet. Oräkneliga telefonsamtal. Försök att få information, råd, vägvisning. Ofta svarar de s k proffsen nåt i stil med "...hur har du tänkt?".

Jag?!? Tänkt?!? Jag är i en situation som är helt okänd, jag förväntas handskas med saker jag inte har en aning om vad de innebär, jag söker hjälp hos människor som sägs ha inte bara kunskaper utan också erfarenhet - och de bollar tillbaka till mej...

Jag läser på. Lär mej. Men kan, på nåt vis, inte lyckas knyta allt jag läser till mej, till henne, till oss som familj. Hur ska jag kunna göra det? Jag har så svårt att förstå, eftersom allt är så främmande.

Min unge har en personlighetsstörning. Det innebär att jag, som normalstörd, inte kan förstå hur hon tänker, känner funkar. I hennes verklighet är det förmodligen helt logiskt det hon gör, men i min, och de flesta andras, är det inte möjligt att förstå - vi har inte den förmågan.

Jag säger till hennes storebror: "Det är ingen ursäkt, det är en förklaring", men känner att det bara är ord. Jag har inte lyckats integrera känslan i orden. Kanske om jag upprepar dom ofta nog?

Jag har haft en annan blogg. Det var min ventil, min livboj, min möjlighet att vräka ur mej all rädsla, all osäkerhet, alla tankar. Hon hittade den, och använde den emot mej. Jag kände mej som om jag utsatts för ett övergrepp - och hon påstod att det var samma sak för henne.
Där fanns förstås inga namn, ingen bostadsort, inga ledtrådar till var eller vem, men ändå hittade hon den.

Jag raderade allt. Grät, och raderade, och skrev inget på länge.

Jag hoppas att den här bloggen är dold nog, för annars vet jag vad som händer. Trots att det inte finns nån möjlighet för någon att räkna ut vem eller vilka det jag skriver berör kommer hon att använda allt emot mej.

I såna lägen är man otroligt maktlös. Vad jag än gör, hur jag än väljer att hantera situationen kommer hon att anse att det är fel, att jag kränker hennes personliga integritet - och hon ser inte, kan inte se, att det hon gör och gjorde slår allt med hästlängder.

Det är hennes verklighet som styr mitt liv, trots att jag inte är del i den, inte känner igen den alls.

Det är otäckt.

Mummel om misströstan och tillförsikt

Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.

Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?

Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.

Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.

Jag är maktlös.

Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?

Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.

Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.

Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.

Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?

Mummel om osynlighet

Jag finns osynligt.

Allt skrivande har jag tappat, utom det rent professionella, det jag gör om skidbackar och julfester, kyrkligheter och kommunala skandalungar.

I min vardag finns jag osynlig ungefär ett andetag i taget, för mer orkar jag inte finnas, inte ens osynligt.

Grunden är borta, underlaget gungfly. Toleransnivå noll.

Det går ut över mina pojkar, så gud hjälpe mej.

Jag kämpar så hårt för att hålla min flicka oskadd att mina pojkar skadas. Kanske. Till slut.

Just nu kämpar jag också hårt för att hålla mina gränser och inse att distanseringen och, i viss mån, utestängandet är det enda sätt som finns att överleva.

Jag har lyssnat på alla Robert Jordans böcker i The Wheel of Time-serien. Hur många timmar? Stäng ute världen, gå in i fantasyn, och nu har jag, efter ett kort förhållande med Bram Stokers Dracula på engelska, övergått till Terry Brooks Shannara-svit. Tro den är sex böcker. Sen väntar Katharine Kerr, Deverry-sagan.

Kan man få finnas osynlig i sagor???

Ska jag göra som Marcus Birro http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=737 och söka mej in i kyrkor, eller ut i regnet i skogen?

Nu jobb. Snart är det premiär på nyårsrevyn. Livet är paradoxer.

Mummel om skrivblockering

Det snurrar i huvudet, yrseln är olidlig, men jag måste lida mer.

Konstaterade under morgonpromenaden till jobbet att jag är skrivblockerad. Igår skrev jag det första på bloggen på länge, länge, och idag försöker jag igen. Där andra skriver mer när det är jobbigt skriver jag mindre. Eller inte alls. Förutom det som är ålagt mej av nyhetschefen.

Det går, som synes, inte bra. Inte bra alls.

Det är med stor svårighet jag ens orkar öppna ögonen.

Orkar inte mumla ens

Världen är galen och allt går runt runt.

Några dagars lugn - fast allt är förstås relativt, ytlugnt, kanske - och sen ringer telefonen typ 02.18 och jag sprätter upp ur sängen och svarar innan halva andra signalen gått.

Och då är det: ambulans till psyket igen. Eller nåt liknande.

Eller vakna på morgonen efter ännu en natt av mardrömmar och hjärtklappning och hittar ett sms där hon osammanhängande skriver om trasigt och blod.

Jag vet inte hur man orkar.

Lämna lillungen i skolan, gå till jobbet, försöka låtsas som att jag är kapabel att göra nånting som åtminstone är korrekt om än ej särskilt läsvärt eller engagerat, diskutera paradoxer med kollegor - det är ju sånt här vi skriver om, varför skriver vi inte om detta? - hämta i skolan, överlevt en dag till, kommer jag att sova nåt och är det denna natt telefonen ringer igen???

Nää.

Det går inte bra.

Jag har nått medelåldern, men allt gyllene fattas, det har aldrig aldrig varit värre.

Mummel om stressymtom

När kropp och psyke sviker får man hålla i sej. I piller askar, om inte annat. En och annan burk.

Vänligt men bestämt tackade jag nej till att lägga in mej ett par dagar, då psykdoktorn föreslog det. Jag jobbar istället, hela helgen.

Såhär tänkte jag: om jag ger upp de sista saker som påminner om verklighet, vad finns då kvar?

Jobbet och LilleVild. Där har vi det, kort och gott. Det som håller kvar åtminstone nån sorts kontakt med liv. Liv - et. Kanske.

Men: på väg ut till ett jobb ikväll, mörk väg, många möten, en hel del lastbilar - så lätt det skulle vara!

Jag tror att det är så det går till, rätt ofta. En stark ångestimpuls, vid fel (eller rätt?) tillfälle, och så sorg för de kvarvarande, men ändå, en olycka, åtminstone.

Jag har hängt stjärnor och ställt stakar och satt i kontakterna och tänt, sen stod jag och försökte känna lite lite frid, lite ljus....

Kanske när den lille kommer hem, kanske då.