Mummel om lillen

Telefonen ringer:
"Hej mamma, jag undrar när du är ledig så jag kan komma till dej?"

Glädje. Oro. Ledsamhet.

En vecka hos pappa, och han vill hit. Tre veckor kvar, och vad ska jag göra?
Han kommer ikväll, förstås, och stannar tills jag är tvungen att jobba. Det blir bara mys, hälsa på syrran och hennes kissekatt, Harry Potter-bio, mormor och morfar.

Och sen är jag tvungen att släppa iväg honom igen, och jag kommer inte att tycka att det är bra, inte ett dugg. Min älskade sammanfattade saken ganska bra häromdagen: det fungerar någorlunda under terminerna, när det är skola och fritids och träning som fyller dagar och kvällar, men med lediga dagar utan schemalagda aktiviteter fungerar det inte alls.
Ja, jag vet att jag ältar och tjatar, men jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mej till. Jag vet att mitt lilla barn inte har det bra - men kan inte göra ett skit åt saken.

Men snart är det dags för mamma-semester. Snart är det fyra veckor här. Det ska bli intressant att se om han vill till pappa...

Misstag att börja jobba?

Har sovit skitdåligt i en vecka ungefär, och vet inte riktigt varför.
Några teorier har jag - som att jag slutat ta min extra kvällsmedicin - men mest nojjar jag, tror jag.

Och det är jobbet. Alltid jobbet. Att komma tillbaka förra veckan var som att fångas i en tromb. Katastrofal behandling av de stackars sommarvikarierna, redigeringsvikarierna funkar inte alls, tidningen ser ut som skit. Så det vanliga: det är så hemskt att hämta tidningen i lådan vid den här tiden på året. Som de flesta andra morgontidningar går vi ner i format under semestern (vilket väl inte verkar logiskt, är det inte på semestern folk har tid att läsa tidning???), mycket på grund av att det sparas in på vikarier och vi går runt på ännu färre än vanligt, och det innebär att vi dels inte kan få med det som borde vara med, dels att det vi gör kapas ner så mycket som möjligt.

Jag vet att jag nu måste börja dra i all skit som jag upptäckte förra veckan, men vet inte hur. Blir så förbannad och stressad, hela våren har vi tjatat om hur viktigt det är att våra sommarvikarier får en ordentlig introduktion, att alla vet hur-vem-vad-varför, att det finns teknik som minneskort till kameran och passerkort att dela ut den sekund vikarien börjar, och så skulle det bli. Så blev det inte.

Så jag är alltså direkt tillbaka i den där känslan av att aldrig räcka till, att folk förväntar sej en massa av mej som jag inte känner att jag mäktar med, att allt blir så splittrat att ingenting blir bra - och jag hatar det. Det tar all glädje ur jobbet, all kraft ur mej, och gör att adrenalinnivåerna ligger skyhögt dygnet runt.

Två veckor till, sen semester. Klarar jag det?

Mummel om ambivalens

Drama och drama och drama, och jag fascineras över hur jag tänker och känner. Om hur helt sjuka saker blir normaliserade, åtminstone på sätt och vis.

Mina barn hade partykväll, och en av dotterns vänner, som bor långt borta och sällan är hemma, var också med. Dagen efter var storsonen som ett åskmoln, sällan har jag sett honom så förbannad, och han säger:
"Syster och pojkvännen har gjort slut". Inget mer. Jag frågar om han tycker att jag ska ringa henne, och han säger ja.
Så jag ringer.

Och hon berättar.
Berättar att pojkvännen flippat när hon sa att hon ville tillbringa kvällen med sin vän och sin bror, talat om för henne att han minsann skulle ta livet av sej om hon gick ensam nånstans, och då var det hennes fel, hennes ansvar.

Då tappade jag luften lite, svor och gapade en stund, för just sånt är jag lite överkänslig emot. Vilket hon förstås vet.
Jag frågar om det är en fyllegrej, en engångshändelse, men hon berättar att det inte är första gången, att han stått med en kniv mot handleden och hotat när hon ville göra nånting ensam.
Hon gick, med sin bror och sin vän. Och telefonen började ringa, sa hon, och hon svarade inte, hon hade sagt åt honom att hon inte ville prata med honom, att hon ville att han skulle vara ute ur lägenheten dagen därpå, att hon fått nog och att allt var slut mellan dem.

Till sist svarade hon, och han talade om att han skurit upp handlederna och skulle skära halsen av sej också, hon skulle hitta hans lik när hon kom hem. De ringde 112, och fick i örat att det inte var något de kunde hjälpa till med, att dottern skulle gå dit och kolla själv...

Vännen följde med dottern hem dagen därpå, och död var han inte. Däremot fick de, efter att de fått ut honom och fått löfte om att han skulle hämta sina grejor senare när dottern inte var hemma, torka blod i hela lägenheten.
"Så jävla fittigt är det, han kunde åtminstone städat upp efter sej innan han drog", sa hon, och jag tänker att det här är som en riktigt dålig bok, en b-film, och vad säger man???

Jag säger till henne att jag är stolt över hur hon beter sej, över hur hon hanterar en helt ohanterlig situation, och att hon givetvis inte ska vara i en sådan relation, en relation som har alla tecken på att utvecklas från psykisk misshandel till fysisk med tiden.

"Jag har velat göra slut länge, men inte vågar, han skulle ju ta livet av sej", säger dottern, och även där vinglar det till lite för mej. Vilka tidsperspektiv har hon, egentligen? Hur många veckor har han bott där, och hur många veckor ha de varit ihop?
Jag tänker att jag helt enkelt får lov att acceptera att hon inte ser tid på samma sätt som jag, och jag får också inse att jag aldrig aldrig aldrig kommer att låta det där "vad-var-det-jag-sa" komma över mina läppar.

Jag fruktar måndag. Vardag. När bror och vän åkt hem, vad händer då? När hon ska leva sitt nya liv, ensam?

Men i allt detta sjuka visar hon friska sidor som ger hopp. Hon bryter sej loss från en sjuk relation. Hon använder sina erfarenheter och de verktyg hon fått för att ta bort sej själv från något som skulle dra ner henne, utan tvekan.

Nu sitter jag alltså och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna få min hjärna och mina känslor att ta in hela den här b-filmshistorien och inse att det är mitt liv.

Ännu en gång. Blod, drama, psykbryt... Mitt liv.

Mummel om gränser

Jobbigt som fan med samtalet igår, jag gick in i ångest direkt, hjärtklappning, het i hela huvudet, och blev nästan rädd över all den ilska jag har i mej.

Så mycket ilska är det. Ilskan kanske stammar ur rädslan, vad vet jag, men det är ilska som dominerar, som jag kämpar så hårt för att hålla ifrån mej.
Min prattant är söt, hon såg mej i övergången mellan vrak på gränsen till uppgiven och nykär lycklig, och hon blev alldeles lycklig över att vi gift oss, och hon återkom gång på gång till skillnaden mellan mej som hon först såg mej - uppgiven, utmattad, förtvivlad - till mej nu, med ett liv. Jo, jag har ett liv, ett liv som är mitt och där jag själv faktiskt har en plats, och så var det inte när vi först träffades, hon och jag.
Vi pratade i alla fall gränser. Jag berättade om att jag inte längre "tar hänsyn" in so far att jag faktiskt talar om för dottern hur jag tänker och känner om de val hon gör, och fick lite bekräftelse... "Du har kommit en bra bit på väg", sa hon, och upplyste mej om att jag, för min egen överlevnads skull, faktiskt måste försöka hålla mina gränser.
Givetevis har hon rätt, och jag, jag gör "det rätta" på så vis att min mun säger och mina handlingar visar - men vad jag känner är förstås det motsatta. Jag mår så jävla dåligt över att hålla henne på armlängds avstånd, mår så jävla dåligt över att jag stänger av och inte tillåter mina känslor att styra, för mina känslor säger att det är mitt barn, och att hon inte har någon annan.
Så är det ju, sorgligt nog. Det är bara jag som står kvar, bara jag som alltid funnits och alltid kommer att finnas för henne, vad hon än gör och säger. Och det blir en helt otrolig motsägelse där. Jag säger och gör "det rätta", är rak och tydlig och upplyser om allt hon inte vill höra, och hela tiden skriker de där känslorna att det är felfelfel, jag ska ju skydda henne, rädda henne, göra allt för att hon inte ska må dåligt...
Nog om detta.

Har i nån vecka nu haft ordentliga problem med magen, mår illa när jag äter, är vidrigt lös i magen, och igår var det värre än vanligt. Kallsvettades, trodde jag skulle kräkas, sprang på toa, och undrade hur i hela fridens namn jag ska kunna jobba, Stress, någon? Nerver? Ångest?

Så kom då sms:et. Dottern har slut på pengar, och vill låna. "Jag hatar att göra detta, men jag mår så dåligt, vet inte hur jag ska lösa det, har betalat alla räkningar och skulder och har inga pengar kvar..."
Kämpar också nu med gråt och illamående och ångest, för jag vet att jag måste stå kvar också här, vet att jag måste hålla de där jävla gränserna och tänka att om också jag framstår som om jag bara snackar, bara säger saker som jag inte står för, vad ska hon då ha kvar?

Jag vet en sak: om jag mot bättre vetande ännu en gång lånar henne pengar och hon använder dem till att festa (brukar vara så...) så flippar jag.
Jag sa åt henne att jag inte längre tar konsekvenserna av hennes val, och då ska jag inte heller göra det. Hon har valt att lämna behandlingshemmet och leva ett "normalt" liv med räkningar och matinköp, och får stå för det. Hon har inte sett till att få en god man till hjälp. Hon har låtit sin kille flytta in, och då ska de finnas för varandra, hjälpa och stötta också ekonomiskt, där ska inte mamma gå in och "ordna upp" nånting. Hon har valt att ännu en gång - trots att det blev rena rama eländet förra gången - skaffa katt, och då jag frågade om hon tänkt igenom kostnader för mat, sand, veterinär, sa hon till mej att ja, det har hon, och det är inga problem.

Jag vet att jag inte ska ge henne några pengar, men det gör mej till ett känslomässigt vrak. Hur kan jag låta mitt barn vara utan pengar???
Jag försöker se tillbaka på mitt eget tidiga vuxenliv, och ta mej själv som exempel, och det gör mej i viss mån lite starkare i detta. I hennes ålder hade jag barn, jag pluggade, jobbade svart i gatukök, och fick ihop det. Det var stenhård prioritering som gällde, och jag vet, jag vet, att det går. Jag vet också att jag inte kan projicera mej själv och mitt på henne, men jag kan inte försätta mej själv i en situation där jag inte själv har pengar för att hon inte är beredd att se till att hon har den hjälp hon behöver för att klara vardagen.
Eller?

Hon gör sina val. Hon får ta konsekvenserna. Jag kan inte vara hennes fallskärm. Råd och stöd - visst. Men hon väljer, och får stå för det.

Vet inte om jag orkar detta, särskilt inte som hon inte ringer, bara messar. Känner att jag skulle vilja ha ett riktigt ordentligt bråk, få ur både mej och henne alla känslor och tankar som finns runt detta, men vet inte hur jag ska få henne att ta sej förbi sin jävla konflikträdsla och stå upp för sina val, förklara både dem och de förväntningar hon har på mej.
Fan också.

Misstag med prattant?

Idag ska jag träffa min prattant. Kuratorn, som jag hade så kallade stödsamtal med för dryga året sedan, en trevlig kvinna som nog stöttade en del när det där senaste jävla diskbråcket nästan knäckte mej.
Ringde henne när dottern bestämde sej för att avbryta behandlingen, då när jag inte kunde andas ordentligt, och det verkade vara en bra idé, just då.
Idag, när det är dags, vet jag inte riktigt. Vad ska jag prata med henne om? Lönar det alls?

Vet nog vad det är som gör att jag tvekar, när jag tänker efter. Att verbalisera känslor gör ont som fan, och det river upp sånt som man lyckas förtränga, hålla på avstånd.

Klarar jag av att släppa alla de där jobbiga känslorna inpå mej? Kommer det att göra nytta för mej, eller är det sådär som min far påstår och har levt efter i hela sitt liv, att det man inte pratar om inte finns?
Ha!
Det där har jag kämpat emot stor del av mitt vuxna liv. Det där som genomsyrade min barn- och ungdom, tystnaden, vägran att se verkligheten i vitögat, förvirringen som man känner som mycket ung när man försöker reda ut problem och möts av den där inställningen, att det är fult att erkänna känslor, eller i alla fall att man inte ska prata om sånt som är svårt.

Hur djupt sitter sånt, tro? Djupt, tydligen. Jag vet att jag fått höra, och då pratar vi vuxen ålder, att jag inte ska diskutera privatsaker med främlingar, det vill säga yrkesmänniskor som faktiskt har som jobb att prata med folk om svåra grejor... När jag fick den där hemska utmattningsdepressionen efter skilsmässa och sjukdomar och olyckor och lång och varaktig utslitning och faktiskt insåg att nånting var fel och sökte hjälp fick jag höra att det jag gjorde var åt pipan, att man inte ska blanda in utomstående i sitt liv och sina problem. Att mina försök att bli frisk och må bra var fel, med andra ord. Det gjorde ont, vet jag, att inse att mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag mådde dåligt än att jag fick hjälp av de där utomstående...

Djupt, alltså. Konstigt är det, också, att jag faktiskt får den här obehagskänslan, och att det tar tid för mej att inse vad det är fråga om. Jag menar, det är bara att titta på min far så ser jag vad det gör med en människa att stanna i den där idiotiska uppfattningen. Han är, och har med jämna eller ojämna mellanrum under hela livet varit, deprimerad. Det nöter ner honom på alla plan, men inte fan söker han hjälp. Han skulle inte ens erkänna faktum. Stackaren...

Jo, jag tycker faktiskt synd om honom. Men mest är jag nog förbannad på honom, för han utsätter omgivningen och sej själv för onödigt lidande genom sin korkade inställning...

Och jag, jag får kämpa mot de där inprogrammerade reaktionerna. Jag vet att det för min del är bättre att få ventilera, och att det faktiskt finns stora fördelar med att prata med ett proffs, en människa som har tystnadsplikt och som inte alls är inblandad i nånting, inte reagerar känslomässigt på nånting alls. Bara kan lyssna, och kanske peka på grejor som inte är logiska, som är "onödiga".

Jo, jag går dit. Ser hur det känns efteråt. Vad som ploppar upp under samtalet - för vem vet vad det egentligen är jag behöver vräka ur mej?

(Jo, jag vet nog. En massa ilska är det, så mycket ilska som fräter och fräser, och med ilskan kommer skulden också. Skuld och ilska och ilska och skuld, och den otäcka känslan av att aldrig räcka till, aldrig ha svar, av att alltid misslyckas med att skydda mina barn från allt ont.)

Mummel om längtan

Det har gått drygt fyra och ett halvt år sedan jag flyttade ifrån lillens pappa, sedan jag, motvilligt och med stor ångest, blev varannanveckasboendeförälder. Vilket ord. Men så är det. Jag är aldrig varannanveckasförälder, jag är förälder varenda dag, 24 timmar om dygnet, men tyvärr har jag inte barnet hos mej hela tiden.

"Det blir lättare med tiden", sa folk. Och: "Du ska se att du tycker att det är skönt att ha tid för dej själv".
Så sa de. Säger fortfarande, ibland, men jag kan konstatera att det inte är sant.

Varje söndag han åker ifrån mej är vidrig. Jag märker på mej själv hur labil jag blir, ledsen och lättirriterad och lätt arg, vi blir ofta ovänner de dagarna, just de dagarna när vi absolut inte borde bli det, men så är det alltså. Ångestklumpen i magen växer allteftersom timmarna går, klockan närmar sej pappahämtning, eller barnhämtning, och jag lider och lider och lider och skäller en del eftersom det alltid verkar vara så svårt för lillen att plocka ihop de grejor han vill ha med, samla ihop sej inför ännu en flytt.

Stackars unge. Stackars alla ungar som har så röriga liv, som måste tänka efter en gång i veckan, måste komma ihåg det viktiga som behövs på båda ställen.
Kläder fixar jag, förstås. Det är resten som är svårt, prylar och mojänger och nödvändigheter. Nej, vi bor inte miltals ifrån varandra, det är, i princip, inga problem med att hämta glömda saker, men det verkar som om det är viktigt för lillen att hålla isär de olika liven.
Kompartimentalisera. Försvenskning. Funkar?
Nåja. Han har vissa problem med att leva två liv, schizofrent, kan man säga. Så mycket skiljer sej, så många olika mammasaker och pappasaker, inställningar, livssyn, viktigheter...

Nu ska han vara på pappasommar, fyra veckor, och det är förstås uteslutet. Har frågat honom tusen gånger om det är ok för honom att jag "lånar" honom en helg under pappasemestern, och han säger ja varje gång. Och jag minns förra sommaren, och sommaren innan det, och så vidare, och inser att jag aldrig i livet kan vara utan honom under så lång tid.
Längtar nämligen halvt ihjäl mej, saknar nånting så gruvligt att jag blir halvgalen, går in i samma känsla som de söndagar han ska iväg, ångest, klump i magen, eldklump, irritation, ilska...

Förra sommaren kunde jag ha lappat till hans far på riktigt. Det var när lovet nästan var slut, när det var dags att återgå till vardag, och mammasemestern nästan var slut. Fem veckor med mamma (jo, vi har hittills lyckats med att få ihop sommarlovet, max en veckas fritids i början, sen ledigt) och han ser på mej och säger:
"Mamma, varför har pappa inte velat låna mej nånting när jag varit här sådär som du vill?"

Vet inte vad man svarar, riktigt. För jag tror inte att hans pappa inte älskar honom, inte så. Jag tror att hans pappa helt enkelt inte tänker på honom när han inte är där. Helt introvert, inriktad på sej själv och sitt, inte en tanke på vilka signaler han skickar till pojken genom att inte vilja "låna" honom en endaste dag under de där fem veckorna...

Vet inte hur det blir i år. Vet att det inte finns några planer för resor eller aktiviteter på hemmaplan, men jag vet ju inte allt.
En sak vet jag: jag är så rädd för att få hit min pojke så som han blir efter de där hemska sommarveckorna. Också han inåtvänd. I sin egen värld, där han inte förväntar sej att någon vuxen ska delta, göra roligheter eller bara vara tillsammans. Det är så hemskt när han vänder sej bort, går in i ett för det mesta bildligt men också ibland bokstavligt hörn och aktiverar sej själv utan att kolla om nån är intresserad eller vill vara med.
Kanske är jag överkänslig, skadad av erfarenheter under den tid vi skulle föreställa en familj och bodde tillsammans. När barnets far aldrig deltog i nånting, aldrig ens visade intresse för vad resten av oss gjorde eller tänkte eller kände.
Är rädd för att åter få höra om hur lillen får sköta sej själv på förmiddagarna, om hur pappa sover och han fixar frukost och tittar på tv och spelar dataspel tills pappa vaknar och ska facebooka resten av dagen (och halva natten). Är rädd för att få höra ungen åter säga att "min pappa orkar inte riktigt men det gör inget" angående det faktum att gräset inte klippts på hela sommaren och att det därmed är omöjligt att leka i trädgården.

Min längtan är inte bara längtan, med andra ord. Den är rädsla och oro och ilska, också, och jag undrar ibland hur jag ska orka de år som är kvar tills barnet är ungdom och skygglappar och hänsyn går upp i atomer och föräldrar ses och döms. Hårt döms vi, under en period, och jag är så rädd för att mitt vackra lilla ljusbarn ska bli en mycket arg tonåring som utan pardon dömer både sin far och sin mor.

Mej, för att jag inte sätter stopp. Men hur? Hur man än gör blir det ju fel, eller hur? Om jag skulle dra igång en tvist nu, försöka få hela boendet för att skyddda ungen, skulle ungen aldrig förlåta mej. Vi skulle krossas allihop. Men tänk om han skadas för livet?

Inga rätt, bara fel. Försöker balansera stolligheterna genom att visa hur en kärleksfull familj bör fungera, men vet att pappas sätt är lika viktigt för honom just nu, väger lika tungt. Man kan bara hoppas att jag, att vi, lyckas vara positiva föredömen, att storebror och styvfar och morfar kan vara positiva mansbilder som uppväger den totala egotrippen hans far är ute på.

Det har inte gått ett dygn sedan han hämtades, och jag är redan sjuk av längtan, rädsla, oro, ilska. Vill ringa, flera gånger om dagen, men vet hur det blir. Jag frågar hur han har det, hur han mår, och han säger: "Bra!"
Inget mer.

Mummel om att hålla sej undan

Krisar lite nu, i en bit av livet.
Det är lite konstigt, det där, för i de allra flesta bitar funkar livet utmärkt, jobag älskar mitt liv, mina barn, min man, mitt hus, min trädgård...

Trots det vet jag att det finns ett par delar som jag väljer bort. Helt enkelt distanserar mej ifrån, dissocierar mej ifrån, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte klarar av att ha dem nära.

En del är jobbet. Nästa vecka börjar jag jobba igen, trots att läkaren anser att jag ska vara sjukskriven till augusti och min chef och mina kollegor håller med.
Bara inte jag. Jag vet hur tufft det är att komma tillbaka, och ju längre tid det går desto svårare blir det. Inte bara för att det är skitjobbigt att ännu en gång ha att göra med försäkringskassan, utan för att man får svårt att vara bland folk. Jo, så är det. Har man gått hemma  månader blir det urjobbigt att ha folk omkring sej, och folk omkring sej har man i mitt yrke.
Så jag bryter min sjukskrivning. Jobbar några veckor innan det är dags för semester, en sorts mjukstart, kan man säga. Några veckors jobb, sen semester, sen lite jobb igen, och så Grekland. Om det går att ta sej dit, vill säga, annars vet jag inte vad jag ska ta mej till. Ta ledigt ändå? Spara de där veckorna och satsa på en annan Medelhavssemester med man och barn i stället för en med bara man?
Ändå känns det lite vingligt, lite osäkert. Klarar jag det? Jo, jobbet klarar jag. Frågan är om jag klarar av resten av livet, eller om det blir som före sjukskrivningen då jag visserligen klarade att jobba, men sen gick hem och la mej på soffan tills det var dags för sängen...

Det är en bit. Den andra är dottern, förstås, alltid hon. Just den biten klarar jag inte alls just nu, och jag hör det i min röst när vi pratar i telefon, känner det i mitt kroppsspråk när hon är här. Distans. Jag öppnar inte den där delen av mej som är så skadad, öppnar inte dörren som gör att jag uppslukas ännu en gång av hennes problem, av hennes diagnos, av följderna av emotionell instabil personlighetsstörning.
DBT på gång, här hemma. Bra, säger jag. Och det finns förstås tillgång till anhörigutbildning där också, men jag känner att jag inte ens orkar tänka tanken. Och ska resten av familjen ens behöva lära sej var den där dörren finns?
Nej. Det klarar jag inte. Jag lyssnar när hon berättar, men tänker på hur arg hennes storebror är, hur smärtan i hans ilska krossar mitt hjärta varje gång. Han håller sej undan, fysiskt och mentalt, för han kan inte annat.
Jag kan annat. Jag vet att jag alltid kommer att finnas för henne, men just nu inte riktigt hur.
Bestämmer att jag gläds med henne i det framsteg hon säger att hon gör, i det som fungerar i hennes liv, och ger tips och råd när jag kan - men jag går inte tillbaka till rädslan, till min egen ångest, till att vända mej själv ut och in för att hon inte ska behöva.

Vi har sommarlov. Jag tänker inte låta något förstöra denna sommar, denna allra första sommar i vårt hem, vårt gemensamma hem som ska vara en fristad, ett lugn, en trygghet.
Så jag fortsätter att förtränga. Ett tag till.

Mummel om traditioner

Igår fick jag en del insikter som är både hisnande och underbara.
Första gången jag firade midsommar drogs jag i en skrinda till ängen, där hela sommarstugeområdet samlades för gemensamt firande. Mormor och morfar, mor och far, och syskon, då två, senare tre.
Varje år samma sak, med fler och fler stugor som byggdes, mer folk som samlades, och under åren är det kanske en handfull gånger jag inte firat midsommar där.

Mina barn har med andra ord också firat där, de stora vill fortfarande dit även om vuxenlivet numera kan sätta stopp för det med jobb och annat. Den lille vet inte av andra sätt, varje midsommar under sina nio år har han varit där, dansat runt stången, köpt lotter, vunnit brassestol och bouleset och väggflagga och grill, sprungit med potatis i sked och försökt skrapa ihop så mycket godis som möjligt efter godisregnet.

Igår var andra året för min numera äkta make, och jag minns förra året då han för allra första gången i sitt liv dansade runt midsommarstången... Han imponerades, hade inte trott på min beskrivning om hur min midsommar ser ut, och han var liksom jag alldeles nöjd igår också!

Midsommarlunch i stugan med mor och far, och jag ser hur de skiner upp, lever upp, av mitt yngsta barn - sista barnbarnet... Jag sörjer lite, för så var det inte med mina två stora ungar, de har aldrig fått ha den mormor och morfar som den lille har. Men ändå känns det fantastiskt, att han inte bara är mitt ljusbarn, min glädjespridare, utan också deras. Vi äter, jag diskar trots min mors protester, och sen packas fika och vi går ner till ängen där alla samlas, kanske 75 personer, kanske tillochmed fler.

Dragspel och klarinett, och lillen vill fortfarande vara med och dansa, om mormor hänger på. Lotterna köps in, och jag har den där årliga klumpen i magen, påminner sonen om att vi troligen inte vinner ett skit, men om han får en vinstlott, kan han välja boulesetet så att vi slipper be att hans pappa skickar med mitt som jag lämnade kvar i huset (och som aldrig används. Det vet jag eftersom gräset inte klipps och det därmed är omöjligt att spela nånting där i trädgården...).
Han vinner, och inte bara hans lilla vackra ansikte lyser upp, vi delar alla hans glädje.

Mamma ser sej omkring och säger att vi är den familj som funnits där längst. Jag inser att de varit där, varit med, i 46 år, att det skulle kunna bli 50-årsjubileum om de nu inte gör allvar av pratet att sälja...

Vi pratar om förändring, om hur det var i början, ett rum och kök, generationsboende på hög nivå, kanske tre, fyra stugor till i området som bonden styckade av i sommarstugetomter...
Nu är det mer park än skog, och många av de gamla, de som fanns under min uppväxt, är borta, har sålt eller dött rentav. Den snälla tanten som gjorde sockerkakssmet åt mej och syrran och lät oss läsa serietidningarna hennes son hade. Vännen som var lite idol i barndomen och senare älskare som gick bort i en olycka för några månader sedan. Och bonden själv, han som hade huset på kullen med sjön som altartavla, som hade små lamm varje vår som vi fick gulla med, han har varit borta länge och fruns släktingar som ärvde låter allt förfalla runt sej, ladan som lammen var i rasar snart över vägen, huset som jag och syrran skulle bo i när vi var vuxna ruttnar runt sina korkade ägare.
Allt förändras, försvinner, och jag är rädd att mista det.

Just nu är jag dock så tacksam. Tacksam över att jag fått ge mina barn det jag själv fick, midsommarfirandet utan alkohol som fokus, sjön där de alla lärt sej simma, och stugan som nu har tre sovrum och alla mod cons. Skogen och allt som hör till med bär och svamp, abborrfiske och kantarellmackor...

Jo. Tacksam. Glad och rofylld och tacksam. Hur stort är inte det?

Mummel om jord

Anlägger en örtagård, och det börjar bli bråttom. Mina små plantor borde varit i jorden för längesen, ett par veckor i alla fall, men hur det nu är har inte gräset flyttat på sej självt...
Hade vansinnigt roligt med den sprayfärg för temporära sportvaddetnuvar som jag köpte, 174 kronor kostade den, så jag får väl göra en ordentlig badmintonbana i trädgården nån gång för att pengarna inte ska vara helt bortkastade, för det gick inte åt värst mycket färg till att rita upp rabatten.
En krocketpinne, ett snöre - och vips! har man en perfekt cirkel! Tyckte inte att den var så stor - inte förrän jag började gräva upp gräsmattan.
En liten bit i taget, annars går det inte. Jo, min käre make skulle göra det, men av nån anledning hände först ingenting, sen lite mer ingenting, och så springer veckorna i väg och småplantorna börjar se ledsna ut och jag tänker att jag ju har sagt det så många gånger, orkar inte tjata på vuxna människor, men om jag börjar gräva lite kanske vinken går fram?
Det gjorde den, på sätt och vis. Avslutade ändå arbetet i dag, svettig och dan, och tömde i jorden, sex säckar jord - och det räcker inte. Inte alls...

Kan konstatera att även en liten rabatt ofta visar sej större än man tror. Men jag tror den blir finfin, ett litet vagnshjul i mitten, där ska jag ha smultron och inget annat, och så stenar att gå på mellan "tårtbitar" med lite av varje, timjan och salvia, oregano och basilika, lavendel och den lilla rosbusken från Stugan (ett pytteskott som redan gått i knopp!!!), läkemalva, temynta och citrontemynta - och om det blir plats sår jag i ringblommor i olika färg. Det blir väl bra?

Att ha händerna i jord ger lugn. Att pyssla med småplantor är nyttigt för själen. Att odla sin trädgård är något man inte ska förakta som terapi - och då får ryggen skrika hur högt den vill!

Mummel om avstånd

Dottern ringer för att säga att hon betalat tillbaka lite av det hon lånar, och det blir ett väldigt konstigt samtal för min del.

Jag känner hur långt borta jag är. Hur jag tänker över varje ord, rullar runt det i hjärnan innan jag talar, undviker och håller mej borta ifrån.
Ändå frågar jag om hon pratat med psykologen, den psykolog som en gång släppte allt och på sin lediga tid åkte in till akutpsyk i stora staden med henne eftersom de, när hon kom ensam, bara skickade hem henne igen. Den psykolog som jobbat häcken av sej för hennes skull, vänt ut-och-in på sej och skakat fram pengar till behandling trots att det inte finns landstingspengar till sådant längre. Just den psykologen, som sökt henne i flera veckor nu.
"Jag hann inte svara, var långt ifrån telefonen, och jag har inte ringt tillbaka än", säger hon.
"Gör det då", säger jag, och sedan drar jag mej undan igen.

Bakom väggen, den vägg som ska skydda mej och min äkta make (!) och min lille son från borderlineframkallade kriser. Den vägg som jag reste när jag kände att nu, nu blev det en grej för mycket, nu känner jag mej alldeles för... Sviken? Jo, kanske. Eller mer besviken, kanske, för hur det än är så är det hennes liv, hennes val, och den hon sviker är inte mej, det är sej själv.

Kanske är det just det, att jag så starkt känner att hon låter borderline styra, att hon sviker sej själv igen, flyr ifrån möjligheten att få det bra igen - och nu känns det slutgiltigt.

Det känns alldeles för slutgiltigt. Den här gången finns ingen väg framåt, såvida hon inte åker tillbaka, tar ansvar för sitt liv, tar emot behandlingen hon behöver trots sin rädsla. Den här gången är det vägs ände, för jag har inget mer att erbjuda.
Jo, jag kan finnas här, stötta i det jag kan. Problemet är att det jag kan stötta henne i inte räcker till, inte på långa vägar räcker det. Att ha en mamma är nog bra - men relationen mamma-barn är inte mamma-barn när barnet blivit vuxet är det inte samma grej. Mamma är inte den som tar hand om allt. Mamma räddar inget längre. Mamma är inte den som tar ansvar,

Jag distanserar mej och håller väggen uppe. Det finns inget annat sätt att överleva för mej.