Idag ska jag träffa min prattant. Kuratorn, som jag hade så kallade stödsamtal med för dryga året sedan, en trevlig kvinna som nog stöttade en del när det där senaste jävla diskbråcket nästan knäckte mej.
Ringde henne när dottern bestämde sej för att avbryta behandlingen, då när jag inte kunde andas ordentligt, och det verkade vara en bra idé, just då.
Idag, när det är dags, vet jag inte riktigt. Vad ska jag prata med henne om? Lönar det alls?
Vet nog vad det är som gör att jag tvekar, när jag tänker efter. Att verbalisera känslor gör ont som fan, och det river upp sånt som man lyckas förtränga, hålla på avstånd.
Klarar jag av att släppa alla de där jobbiga känslorna inpå mej? Kommer det att göra nytta för mej, eller är det sådär som min far påstår och har levt efter i hela sitt liv, att det man inte pratar om inte finns?
Ha!
Det där har jag kämpat emot stor del av mitt vuxna liv. Det där som genomsyrade min barn- och ungdom, tystnaden, vägran att se verkligheten i vitögat, förvirringen som man känner som mycket ung när man försöker reda ut problem och möts av den där inställningen, att det är fult att erkänna känslor, eller i alla fall att man inte ska prata om sånt som är svårt.
Hur djupt sitter sånt, tro? Djupt, tydligen. Jag vet att jag fått höra, och då pratar vi vuxen ålder, att jag inte ska diskutera privatsaker med främlingar, det vill säga yrkesmänniskor som faktiskt har som jobb att prata med folk om svåra grejor... När jag fick den där hemska utmattningsdepressionen efter skilsmässa och sjukdomar och olyckor och lång och varaktig utslitning och faktiskt insåg att nånting var fel och sökte hjälp fick jag höra att det jag gjorde var åt pipan, att man inte ska blanda in utomstående i sitt liv och sina problem. Att mina försök att bli frisk och må bra var fel, med andra ord. Det gjorde ont, vet jag, att inse att mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag mådde dåligt än att jag fick hjälp av de där utomstående...
Djupt, alltså. Konstigt är det, också, att jag faktiskt får den här obehagskänslan, och att det tar tid för mej att inse vad det är fråga om. Jag menar, det är bara att titta på min far så ser jag vad det gör med en människa att stanna i den där idiotiska uppfattningen. Han är, och har med jämna eller ojämna mellanrum under hela livet varit, deprimerad. Det nöter ner honom på alla plan, men inte fan söker han hjälp. Han skulle inte ens erkänna faktum. Stackaren...
Jo, jag tycker faktiskt synd om honom. Men mest är jag nog förbannad på honom, för han utsätter omgivningen och sej själv för onödigt lidande genom sin korkade inställning...
Och jag, jag får kämpa mot de där inprogrammerade reaktionerna. Jag vet att det för min del är bättre att få ventilera, och att det faktiskt finns stora fördelar med att prata med ett proffs, en människa som har tystnadsplikt och som inte alls är inblandad i nånting, inte reagerar känslomässigt på nånting alls. Bara kan lyssna, och kanske peka på grejor som inte är logiska, som är "onödiga".
Jo, jag går dit. Ser hur det känns efteråt. Vad som ploppar upp under samtalet - för vem vet vad det egentligen är jag behöver vräka ur mej?
(Jo, jag vet nog. En massa ilska är det, så mycket ilska som fräter och fräser, och med ilskan kommer skulden också. Skuld och ilska och ilska och skuld, och den otäcka känslan av att aldrig räcka till, aldrig ha svar, av att alltid misslyckas med att skydda mina barn från allt ont.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar