Mummel om ambivalens

Drama och drama och drama, och jag fascineras över hur jag tänker och känner. Om hur helt sjuka saker blir normaliserade, åtminstone på sätt och vis.

Mina barn hade partykväll, och en av dotterns vänner, som bor långt borta och sällan är hemma, var också med. Dagen efter var storsonen som ett åskmoln, sällan har jag sett honom så förbannad, och han säger:
"Syster och pojkvännen har gjort slut". Inget mer. Jag frågar om han tycker att jag ska ringa henne, och han säger ja.
Så jag ringer.

Och hon berättar.
Berättar att pojkvännen flippat när hon sa att hon ville tillbringa kvällen med sin vän och sin bror, talat om för henne att han minsann skulle ta livet av sej om hon gick ensam nånstans, och då var det hennes fel, hennes ansvar.

Då tappade jag luften lite, svor och gapade en stund, för just sånt är jag lite överkänslig emot. Vilket hon förstås vet.
Jag frågar om det är en fyllegrej, en engångshändelse, men hon berättar att det inte är första gången, att han stått med en kniv mot handleden och hotat när hon ville göra nånting ensam.
Hon gick, med sin bror och sin vän. Och telefonen började ringa, sa hon, och hon svarade inte, hon hade sagt åt honom att hon inte ville prata med honom, att hon ville att han skulle vara ute ur lägenheten dagen därpå, att hon fått nog och att allt var slut mellan dem.

Till sist svarade hon, och han talade om att han skurit upp handlederna och skulle skära halsen av sej också, hon skulle hitta hans lik när hon kom hem. De ringde 112, och fick i örat att det inte var något de kunde hjälpa till med, att dottern skulle gå dit och kolla själv...

Vännen följde med dottern hem dagen därpå, och död var han inte. Däremot fick de, efter att de fått ut honom och fått löfte om att han skulle hämta sina grejor senare när dottern inte var hemma, torka blod i hela lägenheten.
"Så jävla fittigt är det, han kunde åtminstone städat upp efter sej innan han drog", sa hon, och jag tänker att det här är som en riktigt dålig bok, en b-film, och vad säger man???

Jag säger till henne att jag är stolt över hur hon beter sej, över hur hon hanterar en helt ohanterlig situation, och att hon givetvis inte ska vara i en sådan relation, en relation som har alla tecken på att utvecklas från psykisk misshandel till fysisk med tiden.

"Jag har velat göra slut länge, men inte vågar, han skulle ju ta livet av sej", säger dottern, och även där vinglar det till lite för mej. Vilka tidsperspektiv har hon, egentligen? Hur många veckor har han bott där, och hur många veckor ha de varit ihop?
Jag tänker att jag helt enkelt får lov att acceptera att hon inte ser tid på samma sätt som jag, och jag får också inse att jag aldrig aldrig aldrig kommer att låta det där "vad-var-det-jag-sa" komma över mina läppar.

Jag fruktar måndag. Vardag. När bror och vän åkt hem, vad händer då? När hon ska leva sitt nya liv, ensam?

Men i allt detta sjuka visar hon friska sidor som ger hopp. Hon bryter sej loss från en sjuk relation. Hon använder sina erfarenheter och de verktyg hon fått för att ta bort sej själv från något som skulle dra ner henne, utan tvekan.

Nu sitter jag alltså och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna få min hjärna och mina känslor att ta in hela den här b-filmshistorien och inse att det är mitt liv.

Ännu en gång. Blod, drama, psykbryt... Mitt liv.